Det är ett sånt här värdelöst inlägg ingen egentligen bryr sig om. 

Ett sånt jag egentligen inte vet hur jag ska börja skriva på, ändå så vill jag bara skriva. 

Skriva av mig allt. Allt som tynger mig, alla känslor. Alla saker jag inte vill ha med att göra. 

 

En del av mig vill gråta, en annan vill spy.

Jag är så full av känslor jag inte kan hantera och jag vet inte vad jag ska ta mig till. 

Det känns som alla delar inuti slits itu gång på gång på gång på gång. 

Krossas, trampas, förstörs. 
I mindre och mindre bitar för varje gång. Och jag undrar om det någonsin kommer bli helt igen. 

 

Jag är så ledsen. 

Känner mig så ensam och oduglig. Varför duger jag inte? 

Den frågan har ställt mig själv så många gånger förr och det gör jag än. 
Fast jag avslutar nog inlägget här innan det blir allt för tråkigt. Hoppas lite sömn gör saker och ting bättre. 

 

Det enda jag vill ha är mer tid, pengar och lite kärlek.

Är det verkligen så himla mycket begärt? 

 

 

Finally har jag fått internet hemma.

Dock känns det aslame och jag har fortfarande ingen lust att sitta vid datan.

Tycker inte om mitt rum något värst tbh.

 

Åh vet inte ens vad jag vill, allting är så jävla tråkigt nu förtiden och imorn åker jag till gbg med klassen.

Fint. Eller inte. Vill typ hellre dö.

Nej men ärligt talat, så vill jag asbad åka bort, jag vill inte vara hemma.

Men planeringen inför morgondagen verkas askonstig o asjobbig och jag orkar inte ens bry mig.

Dessutom vill jag inte vara där med min klass, och jag vill inte sova på stället där vi ska sova, och åh. jag vet inte.

 

De senaste dagarna har jag blivit så full av nostalgi och jag vet inte. Jag bara saknar allting.

Hela tiden. Jag saknar verkligen allt.

Jag önskar bara att saker kunde sluta annorlunda, till bättre helt enkelt.

Men det är väl inte meningen. Eftersom det aldrig gör det.

 

Saknar min plutt något enormt nu.

Vill bara att du ska komma hem igen..

Jag älskar dig så jävla mycket.

Jag behöver verkligen komma bort härifrån, ta en paus.

Bara åka iväg långt härifrån. Tänka på annat, må lite bättre.

Men jag är så fast som man kan bli, fast mitt i smörjan bland all jävla skit.

 

Jag känner mig så ensam och fruktansvärt ledsen.

Antingen känner jag allt som går att känna eller ingenting alls.

Jag behöver sysselsätta mig själv med någonting.

Men samtidigt har jag ingen lust alls att träffa någon härifrån. Egentligen ingen alls.

Jag vet knappt vad jag vill. Jag vet bara att jag vill ha lov, och slippa skolan som bara ger mig ännu mer ångest.

 

Och jag önskar någon ville prata med mig, att någon orka bry sig om mig. att någon orka med mig överhuvudtaget.

Jag känner mig så jobbig och besvärlig. Så oduglig.

Det känns som att folk begär så mycket från mig och jag klarar det inte.

Jag vill finnas där, jag vill hjälpa till men jag kan inte. Jag klarar det inte.
Jag klarar inte ens av mig själv.

 

Jag önskar bara någon kunde förstå, hur mycket jag försöker fastän det ändå inte tjänar något till.

 

Valborg igår med mina fina. Älskar dom så himla mycket.

Känns så jobbigt att vi ska splittras och sånt snart, att vi faktiskt bara har ca 6 veckor kvar tillsammans.

Det var så fint och mysigt, och jag måste verkligen säga det..

att mina vänner är absolut de bästa som finns!
Fattar inte vad jag skulle göra eller ta mig till utan er.

 

Det känns som det händer mycket saker i mitt liv just nu, och jag orkar liksom inte riktigt med det.

Mitt huvud värker och jag känner mig konstant asledsen.

Vilket är asjobbigt.

Jag vet inte, jag bara finner ingen glädje i något längre.

Allting känns tragiskt och sorgligt och jag saknar något som jag inte ens vet vad.

 

Det verkar som att vi även flyttar tillbaka till hallsberg när som helst, vilket får mig att vilja spy upp allt jag känner ännu mer.

Men det finns inte mycket jag kan göra åt det.

Men som sagt, ibland får man offra sig själv för att göra andra lyckliga.

Och speciellt när det är någon jag verkligen tycker om.

 

Okej, saker är verkligen skit just nu och egentligen orkar jag inte med livet alls.
Jag varken vill eller orkar bry mig om saker, men det blir väl bättre..

Någongång hoppas jag.

Dock kommer jag inte längre känna någon speciellt "escape" om jag flyttar tillbaka.

Men snart börjar jag ju som sagt ändå i örebro, så det kanske blir bäst ändå.

Och dessutom är det inte långt kvar tills jag kan flytta hemifrån!

Det vill säga om jag får jobb.

Åh vad jag bara önskar livet kunde vända helt och bli till det bättre för en gångs skull,

känns som att allt är uruselt och kasst 24/7 och mitt liv bara följer processen nedåt istället för uppåt.

 

Tja jag vet inte.
Nu blev det ett aslångt inlägg. Men så får det bli ibland.

Fyfan vad jag saknar dig Jenna, jag vill bara att du ska komma hem och att allt ska bli som vanligt igen..

Jag är som en jävla berg- och dalbana.

Mina känslor pendlar upp och ner hela tiden.
Ena stunden känner jag mig okej. Andra stunden känner jag mig inte alls okej.

Ena stunden vet jag precis vad jag vill och andra stunden har jag ingen aning.

Och när jag tror att jag bestämt något, visar det sig vara fel ändå.

 

Jag önskar jag bara kunde skippa allt det här jobbiga. Skippa skolan. Alla känslor.
Allting.

Bara få glömma allt, börja om, från början. På någonting nytt.

Jag vill inte vara den jag är och jag önskar verkligen jag kunde förändra mig.

Bli någon annan, någon bättre.

 

Jag önskar att allting vore enklare. Att jag lättare skulle kunna fatta ett beslut.
Och att jag skulle kunna få saker att fungera.
Att det inte alls är som det verkar vara, och att någonting bättre väntar.
Jag önskar det.

 

Men jag antar att jag har fel. Och har haft det hela tiden.

Trots det, kan jag inte sluta hoppas.

Förövrigt är den här gifen så himla fin.

Den är helt perfekt & beskriver så himla väl hur man känner inombords.

 

Sitter just nu och sjunger som en jude till sleeping with sirens och andra bra band.
Man måste ju passa på när man är ensam hemma! haha.

Har förövrigt påbörjat en skiss på Bring me the horizon's It never ends album cover.

Vet inte alls om den kommer bli bra, men jag hoppas på det. Funderar på att jobba lite med det nu ikväll faktiskt.

Har ändå inget bättre för mig.

 

Hade en aschill dag idag. Fick sluta en timma tidigare för att vi hade håltimma och sköt fram lektionen.

Så jävla skönt! Tog även en glass med hannah efter skolan. Snacka och umgicks lite även fast det bara var en kort stund.

Åkte vidare med mamsen till askersund och köpte massa skit som vanligt.

 

Jag har tänkt på en sak. Och jag känner mig inte alls så nedstämd idag. Det känns skönt.

Trots att allting egentligen är skit och inte bra för fem öre så har jag ingen ångest.
Jag mår inte ens dåligt.

En aning ledsen är jag lite, då och då. Men det är okej.
Det kommer bli okej.

 

Jag vill inte förstöra mina dagar med att tänka på saker som jag vill ska hända.

Men som jag också vet inte kommer hända.

Jag lägger ner onödig energi på saker som jag aldrig kommer få.
Och jag kommer förmodligen kanske ångra att jag skriver det här. Men just nu känns det precis såhär.

 

Jag vill inte vara ledsen något mer. Jag vill bara ta varje dag som den kommer och göra den bra.
Jag vill att varje dag ska vara minnesvärd. Och hela mitt sommarlov ska bli så jävla underbart.

Jag ser framemot den nystarten jag kommer få efter lovet.

För även fast jag får en sur klump i halsen av detta, så är det nog precis det jag behöver.
En ny start.

 

Men det jobbigaste är, att försöka sluta hoppas. Det vill alltid finnas lite hopp kvar.

Och jag försöker påminna mig själv att eftersom det inte redan har hänt, så kommer det inte hända.
Och egentligen finns det ingen som helst möjlighet att det skulle funka.

Jag är inte den du vill ha. Inte den du vill att jag ska vara. Det är därför som det är.
Det gör lite ont inom mig. Men jag är okej.

 

Om inte, kommer ändå allt det här försvinna snart. Och det är bara att inse.
Man kan inte fly ifrån sanningen. Även fast man inte vill acceptera den, så måste man.

Vet inte varför jag skriver det här när jag säkert kommer ångra mig ändå om några dagar.
Men kände att jag behövde det. Jag behövde få ut det på något sätt.

Och nu har jag fått det. Så jag tänker låta det vara för ikväll.
Nu ska jag rita och lyssna på bra musik.
Ha en fin kväll gott folk, peace.

Ny dag, Ny start, samma känslor som gårdagen.
Känner mig så otroligt ledsen och nere. Jag ska försöka att inte låta det påverka mig.
Men det känns som att jag inte riktigt kan låta bli.

Även fast jag borde.

 

Jag vill så gärna fixa till det. Lösa "problemet" men när man egentligen inte kan göra så mycket, vad ska man göra då?

När det aldrig liksom är upp till en själv, utan någon annan. Och det är egentligen inte ditt val.

Jag vill vara någon som är värd att kämpas för. Men jag är inte säker på att jag är det.

Allt jag vill är bara att få en chans.

 

Men när man inte ens fått en. Eller får. Hur fan ska man fixa det då?
Jag kanske har haft tusen jävla möjligheter, alla möjliga saker skulle jag kunna ha gjort.
Men ändå, varför skulle allting bara ligga på mig?

Jag orkar inte alltid ha den positiva motivationen att göra något när det ibland känns som den redan gett upp mig.

Utan att ens försöka, i stort sätt. (Eller åtminstone inte lät mig försöka.)

Det tar kål på mig.

 

Precis kommit hem.
Är så satans trött. Varit i hallsberg hela dagen.
Gick hem till pappa efter jag bestämde mig att jag inte alls ville åka buss hem och skrev ut min bråvalla biljett.
Sedan gick jag och sim för att fika på godsmak och vidare hem till henne.

 

Mått dåligt hela dagen, mer eller mindre, och mår fortfarande inte speciellt bra.
Kan säga att allting suger just nu och det enda jag hoppas är att få en sista gnutta hopp att orka göra något.
Jag vet att jag sagt det många gånger men jag vill få det bra.
Om inte, åtminstone ett slut.

Allt det här velandet får mig att vilja dö. Begrava mig själv i sängen och inte komma ut därifrån på flera år.

Jag önskar jag var tillräckligt modig att kunna fråga. Men vad tjänar det till?
Det är knappt 5 månader kvar, sen kommer allt det här vara över, på riktigt.
Så jag ska verkligen försöka. Så fort det blivit lite bättre.

Hoppas inte allt det är förgäves. Isf får det mig att vilja dö en aning ännu mer.

Varför kan man inte bara läsa andras tankar för?

Aja, nu ska jag iväg till kumla. Orkar inte sitta här nå mer iaf.
Hoppas på att jag kan somna tidigt tonight.
Hare gött peoplez.

Idag känns allting jobbigt och jag känner mig så fruktansvärt jävla asful.

Varför kan jag aldrig bli nöjd med mig själv för?
Sick of life.

 

Hoppas april blir en bättre månad än mars.
Tack på förhand, livet.

 

Äh, meningslös dag. Fuck this.

Spelar jag ens någon roll för dig?
Jag känner mig så ledsen för att jag inte räcker till, att jag inte duger och inte hinner med.

Jag vill så gärna få allting att bli bra igen, få allt att fungera.

Men det känns som att vad jag än gör så blir det bara fel.
Jag orkar inte, jag fattar inte varför jag alltid gör fel, varför jag är fel.

Allt jag begär är att du ska tycka om mig, åtminstone lite tillbaka.
Att du vill slåss för mig och visa vad du känner.

 

Jag vet att livet inte är lätt och att saker går fel.

Jag ser att du inte är okej, och det är inte jag heller.

Jag vill bara få vara nära dig.

Och jag vill att du ska vilja vara nära mig.

 

Men det känns så värdelöst att jag fortfarande hoppas och ber,

fastän jag redan sagt åt migsjälv att sluta så många gånger förr.

Men jag vill inte ge upp dig helt nu. Aldrig någonsin.
och jag hoppas du inte gett upp mig, iaf inte än.

 

Och jag önskar allt var så mycket lättare.
Jag skulle så gärna bara vilja fråga dig. Men modet fastnar i halsen på mig.
Och jag blir som fast.