Jag behöver verkligen komma bort härifrån, ta en paus.

Bara åka iväg långt härifrån. Tänka på annat, må lite bättre.

Men jag är så fast som man kan bli, fast mitt i smörjan bland all jävla skit.

 

Jag känner mig så ensam och fruktansvärt ledsen.

Antingen känner jag allt som går att känna eller ingenting alls.

Jag behöver sysselsätta mig själv med någonting.

Men samtidigt har jag ingen lust alls att träffa någon härifrån. Egentligen ingen alls.

Jag vet knappt vad jag vill. Jag vet bara att jag vill ha lov, och slippa skolan som bara ger mig ännu mer ångest.

 

Och jag önskar någon ville prata med mig, att någon orka bry sig om mig. att någon orka med mig överhuvudtaget.

Jag känner mig så jobbig och besvärlig. Så oduglig.

Det känns som att folk begär så mycket från mig och jag klarar det inte.

Jag vill finnas där, jag vill hjälpa till men jag kan inte. Jag klarar det inte.
Jag klarar inte ens av mig själv.

 

Jag önskar bara någon kunde förstå, hur mycket jag försöker fastän det ändå inte tjänar något till.