Jag är så jävla rädd.
När jag ändå håller på och ångesten tar över helt då jag känner det för var minut som går kan jag passa på och säga det helt.
Jag är livrädd. Jag skakar. Mår skit. Vill gråta.
Drömmer jobbiga drömmar nästintill varje natt och.. Gamla saker river mig i stycken gång på gång.
Kan inte någon älska mig?
Vill inte vara ensam.
Är jag där igen?
Är det nu jag misslyckas, är det nu jag sumpar det?
Är jag där igen?
Jag undrar hur lång tid det tar för dig att förstå
Eller om det inte är tillräckligt viktigt att ens tänka på ändå.
Början och slutet.
Nytt år.
Det har varit det ett tag nu men. Nytt år.
Det är så mycket som har hänt. Så mycket som händer. Och så mycket som kommer att hända.
Detta är yttligare ett av mina alla "försena" blogginlägg, då jag borde gått och lagt mig för flera timmar sen. Men jag kan inte. Fast jag behöver det.
Kanske skriver ett mer detaljerat blogginlägg någongång, men nu behövdes det endast för min ångest som tar över.
Av någon anledning känner jag att jag inte fixar skolan längre. Min frånvaro bara ökar och ökar och ökar. Jag går under. Rasar sönder. Får F-varningar och skolk på lektioner jag faktiskt går på, eller är sjukanmäld på. Inte så jävla kul nej.
Och det gör mig mer omotiverad över att åka in. Suck.
Så imorgon har jag bestämt mig! Ska åka in och ta ett snack med min engelska lärare, sjuksköterskan (framförallt henne) och möjligtvis min mentor. För jag grejar inte detta.
Ska fråga om det finns någon möjlighet för specialschema ett tag framöver tills jag blivit bättre. Det skulle underlätta en aning. Rätt så jättemycket.
Överväger distans helt men finns ingen riktig. Så jag vet inte. Jag får se. Ska prata med skolsyster imorgon och sen får jag se.
Min hals gör ont. Fruktansvärt ont. Tror jag börjar bli sjuk. Great. Eller inte.
Saknar Benjamin, något otroligt. Fick något helt ångestfrusterade ögonblick för en stund sen och den enda jag ville prata med och vara med var han.
Våga inte skriva så lät bli. Vill inte väcka andra för att jag är så patetisk. Suck.
Hela 12 dagar tills nästa gång jag får träffa honom. 12 jävla dagar. Vill inget annat än att tiden ska gå. Så jag kan få spendera den där 1 dagen och några timmar med honom efter 12 dagars väntetid och yttligare 6 (om inte mer) dagar till sen för upprepande moment som ovan.
Så orättvist är det. Den enda människan som får mig att må bra och vara glad får jag inte spendera tid med mer än en ynka dag och några få timmar. Dessutom massa onödig resetid.
Kommer bli galen.
Men det är värt det. Det kommer vara värt det. Jag bara älskar honom så det gör ont. Älskarälskarälskarälskar honom så mycket att jag inte vill leva utan honom igen.
Vill bara att tiden ska gå, så jag kan få krypa upp i hans famn igen och bara lyssna på hans andetag. Känna hans värme och doft.
Och den här gången våga säga att jag verkligen älskar honom, mer än när han nästan missar sitt tåg hem.
Jag bara hoppas att tiden ska gå och att det är den 31:a snart.
12 December.
La dispute i högtalarna, storm utanför mitt fönster.
Mår så dåligt. Har så ont. Börjar bli galen. Får panik. Får ångest. Vill inte längre.
Blivit så otroligt förkyld att jag inte äter längre. Orkar inte få i mig något. Är inte hungrig.
Saknar människlignärhet dock. Speciellt min bästa vän.
Vill inte vara hemma en dag till. Men tror inte jag kommer fixa morgondagen heller.
Har så mycket frånvaro nu. Har varit borta 50 lektioner imorgon om jag är hemma då.
Det bara stiger och stiger och stiger och stiger och jag får brutal ångest.
Jag skulle ju få den att minska. Men jag misslyckas så hårt. Bara misslyckas och misslyckas.
Gång på gång på gång. Känns bra att veta att man suger på allt.
Antar att mitt studiebidrag rycker nu. Fine liksom.
Som om det inte kunde bli värre. Jag behöver ju cash. Jag vill ju spara massor.
Jävla skola. Jävla CSN. Jävla helvetes skit ångest. Jävla skit allting. Hatar allt.
Vill bara att det fucking ska bli lov nu. Orkar inte mer. Är så jävla trött. Och arg.
Det är Torsdag idag. Den 12:e December. 12 dagar kvar till Julafton.
Det var längesen sist jag hade en riktig julafton. Men det gör inte så mycket egentligen.
Jag bryr mig inte så mycket egentligen.
Det enda jag bryr mig om nu, är att det är 8 månader sen idag.
Men det känns som en längre tid. Trots att det är långt. Det känns som en evighet sen.
Och det kanske också är för att det är så det är.
Önskar jag kunde vara där du är.
En drömmare.
Jag antar att jag är en ganska stor sådan. Jag drömmer oftast bort till ställen jag aldrig varit på.
Drömmer om personer jag aldrig mött. Tillfällen som aldrig uppstått.
Jag drömmer om saker som aldrig hänt. Saker som kanske också aldrig kommer hända.
Men jag drömmer om dem. Varenda en. Vare sig jag vill det eller inte.
Vare sig det är verklighet eller fantasi. Så drömmer jag om dem.
Tumblr får mig att drömma bort ännu mer.
Jag saknar min bästa vän. Väldigt mycket om jag ska vara ärlig. Jag saknar henne så det gör ont.
Och det verkligen känns i varje del inom mig. För samma sekund som jag skriver detta känner jag hur något inom mig rasar ihop. Jag känner hur jag får tunga andetag och hur tårar tränger sig förbi i ögonvrån.
Herregud vad jag saknar henne. Och för att vara helt ärlig tror jag aldrig jag har saknat något eller någon lika mycket som jag gör just nu. Jag har nog aldrig för att vara helt ärlig, älskat någon så mycket som jag älska och fortfarande älskar henne. Men det faktum om att jag aldrig mer kommer få se henne igen. Det tar på mig.
Och att det är redan är 8 månader sedan nu på torsdag verkligen tar kål på mig.
I åtta hela månader har jag varit utan min bästa vän. I åtta hela månader har jag varit ifrån dig.
Eller snarare du, du har varit ifrån mig. Jag vill inte leva utan dig. Men jag gör det.
Jag har förlorat all min livsvilja. All ork till att vilja leva.
Det är ett helvete utan dig. Och jag vill inget heller än att du kommer hem.
Varför kommer du aldrig hem?
Klockan är för mycket för att jag ska vara vaken egentligen. Ska upp om knappt två timmar.
Antar att det inte blir så mycket sömn för mig idag. Har faktiskt lovat mig själv att jag ska klara av den här veckan nu. Måste hålla ut. Det är inte långt kvar till jullovet. Och då ska jag fan i mig göra det bästa jag kan av tiden. Farväl.
Den långa väntan.
Säger farväl till November och hälsar December välkommen. Hoppas detta blir en bra månad.
Ett bra avslut på året. Jag ska i alla fall försöka få det att bli det. Vi får väl se hur det går.
Hur som helst är jag halvsjuk. Känner mig uttråkad, ledsen och orolig.
Mår rent utsagt jättedåligt för saker jag inte har en aning om. Mitt ständiga dilemma.
Saknaden är enorm. Den har varit det hela helgen. Jag är fylld med tomheten. Om man nu kan vara det.
Det är i alla fall så jag känner mig. Fylld med absolut ingenting.
Jag ska försöka klara av dessa tre dagar jag har i skolan. För på torsdag åker jag till Stockholm och ser Bring me the horizon och Pierce the veil. Jag är så glad över detta. Yttligare 2 utav mina favoritband kommer jag få se.
Det är i alla fall någonting. Någonting ljust. Något att se framemot.
Men det känns som en lång tid tills dess. Som en evighet, fast jag vet att det inte är det.
Jag försöker se ljust i mörkret. Men något oövervinnligt tar över. Jag känner mig så fast i något jag inte vill.
Fast i mig själv. I ensamheten. Och ångesten som sakta men säkert äter upp mig. Tar över mig.
Jag bara hoppas och önskar att det här har ett slut. Att det bara är en tidsperiod i livet och att jag snart mår bra igen. Helt bra. På riktigt. För en gångs skull.
Jag bara hoppas och önskar att allting ska förändras till det bättre någongång, väldigt snart.
Och tills dess, försätter jag med det. Fortsätter hoppas tills det inte längre går att hoppas.
Det känns som att det är det enda riktiga valet jag faktiskt har just nu.
07:04
Ännu en tidigt morgon, utan större meningen egentligen.
För lite sömn, för mycket känslor vilket resulterar till att man inte klarar någonting.
Inte mer än nödvändigt iaf. Och skolan, den fixar jag inte heller.
Great Jossie. En stor jävla idiot. Det är vad du är.
Skärpa till dig och börja ta tag i skolan? Skitsnack, misslyckade idioter som dig fixar inte sånt.
Du är en enda stor jävla trasig röra som gör mer till besvär än till nytta.
Och jag hatar att ingen ens försöker förstå mig, eller vill hjälpa mig.
Och imorgon ska jag ta mig itu med mötet med rektorn och min mentor.
Vill egentligen inte, vill bara få vara i fred, gömma mig från verkligheten. Vill att saker ska lösa sig ändå.
Men antar att det är det bästa jag kan göra om jag nu ska försöka få kunna behålla mitt CSN.
Wow, ärligt. Jag är fan körd. På riktigt nästan. Och jag orkar inte ens bry mig.
Det enda jag verkligen bryr mig om är att jag ska överleva dagen. Ta mig igenom den.
En sådan liten grej har blivit oerhört stor för mig. Och jag låter så himla tragisk.
Jag är egentligen inte såhär negativ och trälig, jag lovar. Det är bara det att livet är så sällan på min sida nu för tin.
Jag känner mig så sviken utav det. Jag har blivit så svag.
Svag mentalt. Är helt knäckbar. Jag försöker reparera mig. Men jävlar vad det är svårt.
Ibland undrar jag verkligen hur jag ska ta mig igenom gymnasiet. Eller iaf ettan, för jag hoppas det inte är såhär för alltid.
Och jag hoppas jag bara fixar att hålla ut till jullovet. Jag måste fixa det. Det får blir mitt mål för nu.
Just det! En annan rolig grej är att jag äntligen blir av med min tandställning på torsdag! Det är ju något att se framemot iaf, kanske. Haha. Okej nej. Nu ska jag försöka sova en stund till 2 h sömn klarar man inte sig så långt på och speciellt inte efter nu, hejsvejs.
Kom hem.
Du är det finaste jag haft.
Jag saknar dig så.
Önskar något hade känts rätt.
Tiden står still. Det tjänar inget till.
Allt är över nu. Som så många gånger förr.
Och jag vet inte vad som gör ondast-
Att det bara tog slut eller att det aldrig hann börja.
7 October
Allt jag gör är att vänta...
Och jag börjar bli trött på det.
6 October
Ångest. Igen.
Känns som att jag har det hela tiden och det tär på mig.
Har haft konstant ont i magen och övriga delar i överkroppen. Det gör ont.
Och jag känner mig så ledsen och arg. Så jävla arg.
Varför hör ingen av sig till mig? Varför saknar ingen mig? Varför bryr sig ingen?
Vad är det för fel på mig? Varför duger jag inte? Varför pushar jag bara iväg folk ifrån mig?
Varför är jag jag? Varför gör jag alltid fel? Varför orkar jag inte? Kan inte. Vill inte. Klarar inte.
Vill bara ha någon vid min sida, höra att någon bryr sig om mig. Att någon saknar mig, tänker på mig.
Hatar att vara ensam. Hatar att känna såhär. Hatar att det känns som alla mina vänner glömmer mig.
Hatar att det bara är jag som måste höra av mig. Hatar att det bara är jag som bryr mig. Hatar skolan just nu.
Hatar plugget. Stessen. Kraven. Hatar alltalltalltallt och alla. Men framförallt mig själv. Fan vad jag hatar mig själv.
Hatar plugget. Stessen. Kraven. Hatar alltalltalltallt och alla. Men framförallt mig själv. Fan vad jag hatar mig själv.
Jag är så fylld med känslor och jag tror jag exploderar snart.
Ett jävla vrak är vad jag är.
Jag fixar ingenting längre. Inte ens att gå till skolan en hel vecka.
Jag håller på och gå under, och ingen ser det. Ingen vet det.
Och egentligen är det lika bra. För det är så jag vill ha det.
Jag vill bara inte vara så jävla ensam.
3 October
Argargarg, så jävla arg är jag just nu.
Vill bara seriöst slå sönder något och bara skrika ut min ilska.
Vill be alla fara åt helvete och bara låta mig vara.
Vill åka iväg ge mig av, slippa se folk. Slippa träffa människor.
Vill be alla fara åt helvete och bara låta mig vara.
Vill åka iväg ge mig av, slippa se folk. Slippa träffa människor.
Idag är det verkligen inte min dag. Inte för att någon dag någonsin är det. Men ändå.
Det var längesen jag var såhär arg, och just nu skiter jag fullständigt att försöka ens lugna ner mig.
Livet gör mig så frustrerad och det förtjänar verkligen ett långfinger idag.
Fuck you livet. Fuck you.
I'm done. I had enough of you. Bara dra åt helvete nu och låt mig vara förfan.
Patetiskt.
Det är vad det är.
Så jävla patetiskt.
00:06
Orkar inte plugga, kan inte plugga, måste bli klar tills imorgon, men det går inte, det funkar inte. Jag kan inte.
Och för första gången på riktigt länge känner jag ingen ångest för det.
Jag bara saknar dig, varför saknar jag dig? Varför saknar du inte mig?
Jag är ledsen att jag inte lät dig komma in.
Jag vill isolera mig från människor.
Hålla mig nära ytterst få.
Hålla mig nära ytterst få.
Kanske egentligen bara dom kontaktbara.
Inte dom som är så långt ifrån.
Jag är så tacksam för all musik och tumblr just nu.
Försvinner i en annan värld.
En tillfällig flykt.
Från vad vet jag egentligen inte, men något. Och det känns bra.
Har så mycket att göra, har så mycket tid.
Men varken ork eller lust.
Känns som jag förlorar mig själv.
Saknar mina vänner.
Känns som jag förlorar mig själv.
Saknar mina vänner.
Vill åka iväg.
Komma bort.
Ge mig lov.
Låt mig få vara ledig.
Vill upp till dalarna så himla mycket nu.
Bara ta det lugnt, umgås med min syster och hennes kille.
Saknar den fina miljön.
Lugnet.
Jag är inte ledsen.
Och egentligen mår jag inte dåligt.
Jag behöver bara en break.
En paus.
Bara få åka iväg.
Och det hoppas jag på att jag får göra efter lite sömn.
Godnatt.
23 September
Ångestångestångest, snälla dra åt helvete.
Har fått nog av dig nu, lämna mig ifred. Låt mig må bra, låt mig vara glad.
Har fått nog av dig nu, lämna mig ifred. Låt mig må bra, låt mig vara glad.
Vill inte behöva någon, vill klara mig själv.
Men just nu vill jag inte vara själv, vill ha mina vänner runt om mig hela tiden, tänka på annat, vara glad om det så bara är för stunden.
Vill att tiden ska gå. Vill att allt ska vara bra. Saknar det som var.
Vill att tiden ska gå. Vill att allt ska vara bra. Saknar det som var.
Ska försöka överleva morgondagen, stå ut till på onsdag. Vila ut, riktigt mycket då.
Och ta tag i mig själv.
Klarar jag morgondagen som är värsta veckodagen så klarar jag resten av veckan har jag bestämt mig.
Det måste jag, och det ska jag.
Eller ja, försöka i alla fall.
Ännu ett inlägg utan bild. Orkar inte bry mig, känns bättre såhär.
03.28
Egentligen visste jag hela tiden att något var fel, att det var för bra för att vara sant.
Men ändå så kunde jag inte låta bli att vara så dum, så fruktansvärt naiv.
Och vad är priset för det om inte besvikelsen själv.
Allt jag har, det är allt jag har. Du är allt jag har.
Jag har ingenting kvar.
I poured everything I had into you and you were still empty
Illamående, ledsen och trött.
Idag är inte min dag. Det är sällan det är det nuförtiden.
Jag börjar bli så trött på allt, trött på att inte räcka till, att inte duga.
Idag är inte min dag. Det är sällan det är det nuförtiden.
Jag börjar bli så trött på allt, trött på att inte räcka till, att inte duga.
Och jag fattar inte hur jag lyckas göra det så pass fel, varenda jävla gång.
Vad är det för fel på dig Jossie ärligt talat?
Varför är det så förbannat jävla svårt att lyckas? Varför kan du inte lyckas?
Varför är du så jävla hopplös, ful, tråkig och ointressant?
Varför är du så jävla hopplös, ful, tråkig och ointressant?
Du borde vinna nobelpris i att vara världens mest dummaste och idiotiska människa i världshistorien någonsin.
Färga även håret en nyans mörkare brun igår, så bjuder på en bild från imorse, lagom ful och sådär men det får man leva med ibland, peace!
31 August
Känner en sådan stor frustration över livet just nu.
Är så arg och trött att jag fått dödlig huvudvärk, eller det är vad det känns som iaf.
Vill bara stanna jorden och hoppa av, har ingen lust att vara med längre.
Hade gärna bara hoppat av skolan, packat mina väskor, kastat mobilen i sjön och flytt sådär spårlöst långt härifrån.
Men så funkar inte verkligheten.
Jobba och slit tills du dör, det är det livet går ut på. Och hur lockande låter egentligen det?
Ärligt talat så har inte mitt liv sett speciellt lovande ut det senaste året.
Och det har bara blivit ännu värre sen de senaste 5-6 månaderna. Jag finner ingen speciell livsglädje längre.
Jag är bara så trött och uttråkad och det känns som en dålig film spelas upp framför mig om och om igen.
Jag har undrat så många gånger nu när den ska bli bättre, när något ska hända, men nu börjar jag undra när den egentligen tar slut. För den driver mig till vansinne.
Jag låter som världens största bitterfitta, och det kanske jag också är.
Men jag känner att jag har all rätt i världen till att vara det.
Mitt liv är så värdelöst just nu. Och det kommer det nog förmodligen vara ett jävla bra tag till.
Jag är så sorglig och behöver en break. Ge mig en break. Låt mig fly. Ge mig mer tid.
Och lite kärlek också. För jag känner mig så ensam.
Nu ska jag tvinga mig att göra klart de satans dryga skoluppgifterna och sen gå och dö eller något.
Bra slut på augusti känner jag. Så jag hoppas på ett bättre september.
Herregud. Ge mig motivation, något att sträva efter. Jag hungrar ihjäl efter något positivt.