02:47
Kan inte sova.
Regnet öser ner utanför mitt fönster.
Trots att mitt huvud bultar känner jag en inner ro inom mig. Även fast hela min kropp säger ifrån just nu.
Känns som sängen gungar under mig.
Vaggas fram och tillbaka.
Om bara 2,5 timmar ska jag upp igen.
En del av mig överväger att skippa historian. Endast för denna sömnlöshet.
Ta mig in på andra lektionen och hoppas att jag kan komma igång med skolan på riktigt. På ett eller annat sätt.
Måste hitta ett sätt att orka stå ut. För det bästa vore ju om jag fixade den här tiden på itg. Att byta skola kanske inte lönar sig trots allt.
Jag vet inte.
Står inför ett svårt beslut och vet varken in eller ut.
Vill bara att skolan ska vara över för gott. Det hade underlättat så mycket för mig. Alldeles jättemycket för mig.
Jag vill bara vara fri.
Hade velat sätta mig i fönstret och titta på regnet som faller ner. Önskar min kropp hade orkat.
Men jag är för trött. Och för hungrig.
Borde nog försöka sova nu. Klockan passerar snart 03:00.
Suck.
September, och jag fattar ett svårt beslut.
Min nedräkning börjar nu.
Där allt en gång tog slut.
Snälla, vänd inte ryggen till igen
Snälla, möt min blick en allra sista gång
Snälla, möt min blick en allra sista gång
Livet är vackert på både gott och ont
I denna skrivandes stund kan jag inte göra annat än att glädjas av att vara vid liv.
Jag älskar verkligen dagar som denna, även fast det ligger något sorget ovanför molnen i atmosfären, så är det något med denna känsla som jag inte kan motstå att frestas av.
Det har regnat hela dagen. Hela himelen är grå och dyster.
Dessa dagar tyder på att det finns nedgångar i livet. Men det är inte alltid det är något negativt bakom det, nej.
Snarare tvärtom. Får en känsla av hopp, jag tror på att allt kommer bli bra igen.
Det måste det bli. Det är det som är menat att bli.
Det måste det bli. Det är det som är menat att bli.
Idag mår jag rätt bra.
Den sista dagen i december.
Blundar.
Jag drömmer mig tillbaka till den kalla december kylan.
Tårar strömmar ned ifrån min kind. Det spelas upp gång på gång framför mig.
Jag ser honom framför mig, kommandes gående rakt emot mig. Han som skulle bli den.
Det trodde jag inte då, det förstod jag inte, visste inte då. Men det var så det blev, det var så det skulle bli.
Den kalla vinterkylan örfilar mig hårt i ansiktet.
På darrande ben tvingar jag dom med mig framåt. Och det är så vi möts. På perrongen. Den sista dagen i december.
På darrande ben tvingar jag dom med mig framåt. Och det är så vi möts. På perrongen. Den sista dagen i december.
Jag gjorde fel.
Jag trodde verkligen allt skulle bli bra. Jag trodde verkligen verkligen verkligen.
Men jag förstörde det. Jag sumpade det.
Och nu är han inte längre min.
Han jag älskar mest av allt. Som svor att han älska mig ännu mer. Är inte min.
Han som alltid sa om och om igen att jag var den finaste som fanns. Är inte min.
Han som åkte 6 timmar den där nyårsaftonen förra året endast för att träffa mig. Är inte längre min.
Han. Han jag kunde gå genom helvete för. Som jag så många gånger gick genom helvete för. Är inte min.
Han jag varvade Super Mario-spelen med. Är inte längre min.
Han jag åkte med utomlands för första gången i mitt liv, och även helt ensam med. Är inte längre min.
På bara en sekund. Sen var han inte min.
Jag trodde du sakna mig. Trodde du älska mig. Du har ju sagt det varenda dag fram tills då. Jag ville bara väl. Ville bara att allt skulle bli som vanligt igen.
Och inte ens för en sekund, tänker jag säga något annat. Jag älskar dig än, jag kommer alltid älska dig.
Vi har ju gjort så mycket tillsammans. Så mycket fint. Jag ville få det att fungera. På riktigt. Få det som det alltid varit. Men det var fel. Jag gjorde fel.
Tomt
Oro. Konstant oro.
Den försvinner aldrig, ger sig aldrig, slutar aldrig.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Har inte matlust längre, orkar inte längre, vill inte längre. Kan inte sova. Vaknar flera gånger per natt bara för att se ditt namn på displayen, men den dyker aldrig upp.
Drömmer om oss. Dig och mig. Drömmer om oss.
Drömmer om hur allt är bra. Hur du hör av dig. Hur vi ses igen. Och allt är bra.
Drömmer tillbaka till vissa ögonblick. Drömmer tillbaka till allt det fina som vi gjort.
Klarar inte mer. Klarar inte. Klarar inte.
Det har gått en vecka. En vecka med konstant oro och ångest. Jag mår så jävla dåligt rent utsagt. Allt jag vill är att det ska vara som vanligt att det ska vara bra igen. Att jag ska få tillbaka min pojkvän.
Allt jag vill är få tillbaka min pojkvän.
Kan inte denna mardröm bara ta slut.
00:54
Har en klump i halsen. Mår illa.
Vill gråta, kräkas och gråta ännu mer.
Ångest inför morgondagen, oro för ikväll.
Mamma åkte precis in med ambulansen.
Hela min kropp blandades men en ångestfylld oro och jag vill bara gråta. Men jag kan inte.
Ikväll är det bara jag och Iva.
Rädd för morgondagen. Orkar inte mer.
Kan det inte äntligen bli dags?
Ger upp
Allt är hopplöst.
Det är ingen idé att hoppas längre.
Jag hade fel. Så oerhört mycket fel.
Är så arg och besviken. Vad tänkte jag ens med?
Dumma mig som trodde jag visste bättre.
Orkar inte mer.
Ledsen.
En fin kväll i Strömstad för ca 2 veckor sen. Jag saknar det. Önskade att det skulle vara en sån kväll ikväll igen.
Men jag sitter på sista tåget hem ifrån Göteborg. Utmattad och ledsen.
Gråtit hela dagen, tom i magen och sovit 2 timmar. Det har varit jobbigt idag.
Men vem tänker på mig.
Kan inte tänka klart.
Försöker. Försöker. Försöker.
Mår så dåligt.
Första gången på riktigt länge jag skriver i dig igen.
Och som så många gånger förr är det för samma anledning.
Har sovit säkert 2 timmar i natt. Jag bara gråter och gråter och det tar aldrig slut.
Jag mår så dåligt nu. Vill bara att allt ska vara bra men det blir sällan som man vill. Det vet vi ju alla.
En ständig oro tränger sig på. Ångesten är inblandad med såklart. Vad om inte den skulle annars vara det?
En ständig oro tränger sig på. Ångesten är inblandad med såklart. Vad om inte den skulle annars vara det?
Det är svårt nu för tiden.
Ingenting är egentligen som det ska.
Jag är sårad, sviken, tom, fylld, ledsen, arg, trasig, söndermalad i tusentals bitar.
Det är för mycket. Det har blivit för mycket.
Jag önskar bara saker hade varit mindre komplicerat.
Varför är det så svårt att vara ärlig mot mig? Varför är det så svårt att älska mig?
Varför är det så svårt att vara jag?
Varför är det så svårt att vara jag?
Det räcker med att du älskar mig.
Låg i sängen efter att haft konstig känsla hela dagen.
Lyssnade på musik och försökte somna, lyssnade på gamla bra låtar och även nya.
Blev helt superpepp och astaggad, helt sjukt vad jag är festivalsugen!
Åhhh vad jag vill till bråvalla nu, snällasnällasnälla ge mig pengar och biljetter!
Hade varit drömmen, bra musik och bra sällskap. Fan vad det behövs just nu!
Hade varit drömmen, bra musik och bra sällskap. Fan vad det behövs just nu!
Ikväll mår jag bra, idag är jag så jävla glad!
Något inom mig.
Känner mig trött och arg och ledsen och arg och ledsen och arg och väldigt ledsen och arg.
Meningslös, meningslös, meningslös, meningslös, meningslös, meningslös, meningslös.
All min energi går till alla andra. Jag vill klara det, jag vill klara det, jag vill jag vill jag vill vill vill.
All min energi går till alla andra. Jag vill klara det, jag vill klara det, jag vill jag vill jag vill vill vill.
Jag kan inte klara det, kan inte, orkar inte, går inte, kan inte, orkar inte, går inte.
Hjälp mig någon. Hjälp mig.
Jag kan inte mer, orkar inte mer, fixar inte mer, kräv inte mer, snälla låt mig vila, snälla låt mig bara leva.
Begär inte mer, klaga inte mer, låt mig vara, låt mig vara i fred, låt mig må bra, bara ett litet tag.
Jag ber, jag ber, snälla. Jag vill inte mer, jag vill inte.
Det är för mycket just nu, det är för svårt för mig på ensam hand.
Jag vill vara lycklig, jag vill vara glad.
Men vem har jag?
Kommit till punkten då att ge upp ser ut som ett alternativ.
Det är inte alltid man vet om saker och ting är värda det.
Min kropp sviker mig och ber om vila.
Jag vill bara ge upp.
Sextonde maj
Jaha.
Fredag igen.
Det är fint väder.
Och jag är ensam.
Förvånad?
Nej.
Nej.
Inte direkt.
Känner mig patetisk.
Känslor pendlar upp och ned.
Känslor pendlar upp och ned.
Blandas med ångest och glädje, sorg och smärta.
Konstigt humör.
Tröttsamt humör.
Suck.
Hatar att skriva såhär.
Varför skriver jag såhär?
Vet inte.
Varför skriver jag såhär?
Vet inte.
Känner mig ensam.
Är väldigt ensam.
Det gör mig ledsen.
Vill inte vara ledsen.
Vill vara glad.
Finaste människan på jorden! ♡
Fick nog den finaste överraskningen man kan få!
Blombudet kom och plingade på min dörr idag för att ge mig världens finaste bukett utav världens finaste person!
Han vet verkligen vad han ska göra för att min dag ska bli bättre!
Blombudet kom och plingade på min dörr idag för att ge mig världens finaste bukett utav världens finaste person!
Han vet verkligen vad han ska göra för att min dag ska bli bättre!
Och herregud vad jag älskar honom. Jag älskar honom. Jag älskar dig Benjamin Midtvedt.
Jag älskar dig så himla mycket. Du är den bästa som finns! ♡
Tomt
Sorgsen.
Har så mycket att skriva. Vet inte hur. Lämnar det nog blankt, ändå.
Regnet öser ned, och jag kan inte låta bli att undra, är det du?
Så dagen har slutligen kommit, dagen som förändrade allt.
För exakt ett år sen var du här vid min sida.
Men det var också för ett år sen jag fick ta farväl av min bästa vän för gott.
För ett år sen slockna min värld, för ett år sen rasa den samman. Det har varit svårt utan dig.
Saker och ting är inte längre densamma, och mycket har förändrats sen då och nu.
Men min kärlek och saknad efter dig är lika stor.
Jag kan inte fatta att ett helt år har gått sen vi sist sågs, att jag nu klarat mig ett helt år utan dig.
Och att det kommer bli fler tar kål på mig. Jag vill inte längre. Jag vill inte utan dig.
Jag behöver dig. Jag behöver dig.
Snälla kom hem.
Ensam.
Känner mig som rubriken lyder. Så fruktansvärt ensam.
Jag hade önskat att någon velat ställa upp för mig, att någon skulle stannat kvar för min skull trots alla nackdelar det kommer att ge.
Jag hade önskat jag hade mer tid. Så jag hade sluppit stressa så mycket med skolarbeten och att få till det fint här tills imorgon när det är visning på bostaden.
Jag hade önskat jag fått höra några extra fina ord idag.
Önskar jag fått vakna upp till något riktigt fint imorgon. Önskar någon velat lägga ned extra energi och tid på mig nu. Låtit mig få höra det jag behöver höra. Låtit mig få känna mig älskad och uppskattad.
Men man får inte allt man önskar sig.
Vill bara ha tid för mig själv, slippa tänka på skolan och allt jävla plugg.
Slippa tänka på att jag inte säger och gör fel saker utan att jag kan känna att jag kan vara mig själv.
Att jag duger som jag är. Att JAG är tillräcklig som jag är.
Att jag inte behöver förändras.
Jag försöker ge alla det dem behöver, ge dem råd och finnas där.
Men jag får ingenting tillbaka, ingen jävla uppskattning, ingenting. Absolut ingenting.
Men jag får ingenting tillbaka, ingen jävla uppskattning, ingenting. Absolut ingenting.
Jag är så jävla trött på mig. Trött på omgivningen. Trött på skolan och livet i sig.
Jag fixar detta inte. Jag kan inte vara positiv när jag aldrig får någon positiv respons tillbaka.
Jag fixar detta inte. Jag kan inte vara positiv när jag aldrig får någon positiv respons tillbaka.
Jag kan inte vara glad när alla drar ned mitt humör och inte ens visar uppskattning tillbaka.
Jag är så jävla ensam, så sjukt jävla ensam och jag hatar det.
Jag hatar det.
När världen slocknar och tiden stannar.
Den rasar samman ytligare en gång till. Och jag förstår nu hur jag måste bygga upp den igen.
Aldrig trodde jag det skulle vara såhär svårt att älska en annan människa på det djupare planet.
Jag visste ju iofs hur det kändes när hoppet dog och världen rasa samman.
Men på det planet när människan man älskar betyder mer än vad något annat gör. När den och dens välmående är viktigare än ens eget. Jag visste inte att det var så svårt att älska en annan människa.
Hur varje del inom en slits itu när man hör ord som att "Det är över nu."
Jag vill inte känna. Vill inte tänka.
Men jag gör det. Jag gör det så himla mycket.
Och allt jag verkligen kan göra nu, är att hoppas på att framtiden blir bättre.
Det är nu det är slutet på det första tragiska kapitelet. När vi släppt det här, kan vi börja på ett nytt.
Jag hoppas du bara inser hur dumt allt det här är och vill det lika mycket som jag.
Det ska ju vara vi. Du och jag.