The light of my life is gone.

Min lilla tokfia, min älskade lilla Jenna.
 
Tänkte försöka mig på att skriva ett inlägg efter två veckors tid.
Känner redan hur kasst det går med tanke på att jag redan gråter förfullt.
Idag. Ikväll. Om sisådär 1 timma och 45 minuter är det exakt två veckor sen.
2 veckor sen glädjen ur mitt liv försvann och ångesten tog över helt.
 
2 veckor sen jag förlorade meningen med livet.
För två jävla veckor sen förlorade jag allt. Allt jag någonsin brytt mig om och verkligen älskat.
I två veckor har jag klarat mig utan dig, min bästa vän.
 
Inte för att jag direkt klarar det. Det skulle jag inte vilja påstå.
Det är snarare så att jag inte klarar det. För jag är så ostabil och konstig.
Jag tänker inte förneka det och säga att jag inte varit glad. För det har jag. Och det är jag, ibland.
Men sen, lite senare på kvällen, varje dag. Så sitter jag där ensam med det enda jag har.
Sorgen och ångesten.
 
Allt gör så ont i mig. Och vissa dagar klarar jag ingenting.
En del av mig har dött. Delen som får mig att fungera som jag ska.
Och jag vet inte vad jag längre vill.
 
Den enda jag önskar är att allt ska vara som vanligt.
Att jag ska få tillbaka min bästa vän. För allting är så tomt utan dig.
Och jag kan faktiskt inte sluta att tänka på var du befinner dig just nu.
Herregud, jag saknar dig så.
 
Är du lika ledsen som jag är? Över att vi skiljts åt?
Saknar du mig lika mycket som jag saknar dig?
Vi saknar dig så mycket här hemma, och jag kan inte låta bli och undra om du längtar hem ibland?
Eller har du det bättre där du är nu? Och framförallt.. Mår du bättre nu?
 
Jag vill att du ska komma hem igen.
Jag vill inte ens leva utan dig. Varje dag är ett rent helvete och alla minnen tar kål på mig.
Jag mår så dåligt. Och jag behöver dig just nu.
Jag behöver dig, din kärlek, din tröst för att kunna ta mig igenom det här.
Men jag vet att du inte kan ge mig det.
 
Bara tanken på att jag aldrig kommer få träffa dig igen krossar mig helt.
Och jag vet inte om jag kommer klara det här. Jag vet inte om det går.
Men jag ska försöka, för din skull.
Och jag hoppas att vi en dag ses igen. Du och jag min älskade vän.
 
Vila i frid mitt hjärta.
Jag kommer aldrig någonsin sluta älska dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback