För exakt ett år sen var du här vid min sida.

Men det var också för ett år sen jag fick ta farväl av min bästa vän för gott.

För ett år sen slockna min värld, för ett år sen rasa den samman. Det har varit svårt utan dig.

Saker och ting är inte längre densamma, och mycket har förändrats sen då och nu.

Men min kärlek och saknad efter dig är lika stor.

 

Jag kan inte fatta att ett helt år har gått sen vi sist sågs, att jag nu klarat mig ett helt år utan dig.

Och att det kommer bli fler tar kål på mig. Jag vill inte längre. Jag vill inte utan dig.

Jag behöver dig. Jag behöver dig.

 

Känner mig som rubriken lyder. Så fruktansvärt ensam.

Jag hade önskat att någon velat ställa upp för mig, att någon skulle stannat kvar för min skull trots alla nackdelar det kommer att ge. 

Jag hade önskat jag hade mer tid. Så jag hade sluppit stressa så mycket med skolarbeten och att få till det fint här tills imorgon när det är visning på bostaden. 

Jag hade önskat jag fått höra några extra fina ord idag. 

Önskar jag fått vakna upp till något riktigt fint imorgon. Önskar någon velat lägga ned extra energi och tid på mig nu. Låtit mig få höra det jag behöver höra. Låtit mig få känna mig älskad och uppskattad.

Men man får inte allt man önskar sig. 

 

Vill bara ha tid för mig själv, slippa tänka på skolan och allt jävla plugg.

Slippa tänka på att jag inte säger och gör fel saker utan att jag kan känna att jag kan vara mig själv. 

Att jag duger som jag är. Att JAG är tillräcklig som jag är. 

Att jag inte behöver förändras. 

 

Jag försöker ge alla det dem behöver, ge dem råd och finnas där. 
Men jag får ingenting tillbaka, ingen jävla uppskattning, ingenting. Absolut ingenting. 

 

Jag är så jävla trött på mig. Trött på omgivningen. Trött på skolan och livet i sig. 
Jag fixar detta inte. Jag kan inte vara positiv när jag aldrig får någon positiv respons tillbaka. 

Jag kan inte vara glad när alla drar ned mitt humör och inte ens visar uppskattning tillbaka.

Jag är så jävla ensam, så sjukt jävla ensam och jag hatar det.

Jag hatar det.  

Den rasar samman ytligare en gång till. Och jag förstår nu hur jag måste bygga upp den igen. 

Aldrig trodde jag det skulle vara såhär svårt att älska en annan människa på det djupare planet. 

Jag visste ju iofs hur det kändes när hoppet dog och världen rasa samman. 

 

Men på det planet när människan man älskar betyder mer än vad något annat gör. När den och dens välmående är viktigare än ens eget. Jag visste inte att det var så svårt att älska en annan människa. 

Hur varje del inom en slits itu när man hör ord som att "Det är över nu." 

 

Jag vill inte känna. Vill inte tänka. 

Men jag gör det. Jag gör det så himla mycket. 

 

Och allt jag verkligen kan göra nu, är att hoppas på att framtiden blir bättre. 

Det är nu det är slutet på det första tragiska kapitelet. När vi släppt det här, kan vi börja på ett nytt. 

Jag hoppas du bara inser hur dumt allt det här är och vill det lika mycket som jag. 

Det ska ju vara vi. Du och jag. 

När jag ändå håller på och ångesten tar över helt då jag känner det för var minut som går kan jag passa på och säga det helt. 

Jag är livrädd. Jag skakar. Mår skit. Vill gråta. 

Drömmer jobbiga drömmar nästintill varje natt och.. Gamla saker river mig i stycken gång på gång. 

 

Kan inte någon älska mig? 

Okej, där satt den. Jag mår verkligen piss.

Har grovångest och har ingen aning om vad jag ska göra åt det. 

Tänkte pallra mig iväg till skolan för första gången på väldigt länge imorgon, det återstår att se. 

Vill bara vara glad och må bra. Men det är tydligen väldigt för mycket begärt idag. 

 

Lucky life. Verkligen. 

Vet inte längre vad jag ska ta mig till. Allvarligt. Tror jag dör. 

Vill inte vara ensam. Vill åka iväg. Vill till stockholm och träffa Johanna. Nununu. 

Orkar inte längre.