Den rasar samman ytligare en gång till. Och jag förstår nu hur jag måste bygga upp den igen. 

Aldrig trodde jag det skulle vara såhär svårt att älska en annan människa på det djupare planet. 

Jag visste ju iofs hur det kändes när hoppet dog och världen rasa samman. 

 

Men på det planet när människan man älskar betyder mer än vad något annat gör. När den och dens välmående är viktigare än ens eget. Jag visste inte att det var så svårt att älska en annan människa. 

Hur varje del inom en slits itu när man hör ord som att "Det är över nu." 

 

Jag vill inte känna. Vill inte tänka. 

Men jag gör det. Jag gör det så himla mycket. 

 

Och allt jag verkligen kan göra nu, är att hoppas på att framtiden blir bättre. 

Det är nu det är slutet på det första tragiska kapitelet. När vi släppt det här, kan vi börja på ett nytt. 

Jag hoppas du bara inser hur dumt allt det här är och vill det lika mycket som jag. 

Det ska ju vara vi. Du och jag.