Känner mig som rubriken lyder. Så fruktansvärt ensam.

Jag hade önskat att någon velat ställa upp för mig, att någon skulle stannat kvar för min skull trots alla nackdelar det kommer att ge. 

Jag hade önskat jag hade mer tid. Så jag hade sluppit stressa så mycket med skolarbeten och att få till det fint här tills imorgon när det är visning på bostaden. 

Jag hade önskat jag fått höra några extra fina ord idag. 

Önskar jag fått vakna upp till något riktigt fint imorgon. Önskar någon velat lägga ned extra energi och tid på mig nu. Låtit mig få höra det jag behöver höra. Låtit mig få känna mig älskad och uppskattad.

Men man får inte allt man önskar sig. 

 

Vill bara ha tid för mig själv, slippa tänka på skolan och allt jävla plugg.

Slippa tänka på att jag inte säger och gör fel saker utan att jag kan känna att jag kan vara mig själv. 

Att jag duger som jag är. Att JAG är tillräcklig som jag är. 

Att jag inte behöver förändras. 

 

Jag försöker ge alla det dem behöver, ge dem råd och finnas där. 
Men jag får ingenting tillbaka, ingen jävla uppskattning, ingenting. Absolut ingenting. 

 

Jag är så jävla trött på mig. Trött på omgivningen. Trött på skolan och livet i sig. 
Jag fixar detta inte. Jag kan inte vara positiv när jag aldrig får någon positiv respons tillbaka. 

Jag kan inte vara glad när alla drar ned mitt humör och inte ens visar uppskattning tillbaka.

Jag är så jävla ensam, så sjukt jävla ensam och jag hatar det.

Jag hatar det.