Var i stockholm i söndags, längtar redan tillbaka. 
Kanske blir det stockholm i helgen igen. Hoppas. Mår så himla bra där. 

Mår så himla bra med min Johanna. Världens bästa Johanna.

Allt börjar bli bra igen, och jag är riktigt jävla glad! 
Ser fram emot så mycket just nu, jag ser äntligen ljuset, det här kommer bli bra till slut!

Idag har varit en rätt bra dag, för att vara ärlig. 

För första gången på riktigt länge, var jag i skolan en hel dag och kände att allt faktiskt var bra. 
Det var inte så hemskt som det brukar och det kändes inte alls lika jobbigt. Hade inte ens ångest när jag var där. 
Framsteg. 

Imorgon känns dock lite jobbigare. Vill till skolan men har så mycket muntligt. Varken orkar eller vill det. 
Usch. Men jag tar mig igenom det. Det måste jag. Jag kan inte falla än. Inte ännu. 
Klockan är egentligen för mycket för att jag ska vara vaken, och ens orka gå upp till skolan imorgon. 
Men jag klarar det, men lite tvångst så går det ann. Det gör det alltid. Typ som idag. 

Imorgon ska jag också träffa en bra vän, förhoppningsvis, annars vet jag inte vad jag ska göra. 
Känner mig så tom och slut på idéer, hur jag ska fylla min vardag med planer. 

Borde städa, vilket jag sagt att jag ska göra dagligen i 3 veckor snart. Ligger kläder överallt. Känns inte lovande. 

 

 

Jag skulle avsluta det här med något. Men ärligt. Jag är bara så jävla förbannad. 
Vill bara kasta allt åt helvete. Allt kan fara åt helvete. Äckliga jävla idiot. 
Och den där tröjan. Åker åt helvete, för den vill jag aldrig mer se igen. 

Men jag kan inte. 

Jag känner mig dum. Värdelös. Kass. 

Jag måste medge att jag bara är mer till besvär än hjälp. Jag hatar mig själv. 

Mina föräldrar är besvikna på mig. Mamma gråter nästintill varje dag, lika så gör jag. Jag är ledsen för att jag inte kan göra er nöjda. Jag önskar jag var någon ni kunde vara stolta över. Men jag vet. Det är inte så. Det kommer inte bli så. Även fast jag önskar.

Men jag kan inte längre. Det bästa hade varit om jag bara försvann. Så jag slapp vara en besvikelse. Så jag slapp göra er missnöjda. Jag vill inte få er att må dåligt mer. Jag är också trött på mig själv. Tro inget annat. Om inte mer än vad ni är. 

Jag är ledsen för ni bara ser mig nu. Och att ni aldrig sett innan hur mycket jag orkat, hur mycket jag stått ut.  

Jag vill bara ge mig av.

Jag känner mig dum. Så oerhört dum. Jag skäms, ärligt. 

Jag var bergis säker, säker på att det var du. Trodde verkligen.

Även fast jag visste att det inte var så, innerst inne. Jag visste det. Det gjorde jag. 

Men jag kunde inte låta bli att hoppas. Men fan vad jag ångrar mig nu. Jag ångrar mig så jävla mycket. 

För nu sitter jag här, mer illamående än någonsin. Ledsen och förstörd. Gråtit, gråtit, gråtit. 

 

Mitt huvud bultar mer än vad det borde. Hårt. 
Det känns som min hjärna överbelastas. För mycket tankar, för mycket känslor. 

Jag skäms över att säga det. Att jag letar efter alla tecken som finns på att det ska vara du. 

Alla tecken som tyder på en liknelse av dig känns så tryggt. Känns hemma. Känns rätt. 

Och jag hoppas. Hur dumt det än är på att alla dessa tecken ska vara du. Att det ska vara delar av dig. 

Men givetvis är det inte så. 

 

Dumma jävla idiot-jossi. Du gör så jävla mycket fel. 

Det var inte han. Det har inte varit han. Varför skulle det vara han? 
Det säger sig självt. Det är du som hoppas och tror så jävla mycket, och du tror fel. 

 

Idag var det sista dagen för mig med tandställning! Äntligen är den tiden över!

Jag är tandställningsfri nu!! Tog den ultimata sista tandställningsbilden igår, kommer sakna den efter allt ändå!

 

Kan inte sova. 

Regnet öser ner utanför mitt fönster. 

Trots att mitt huvud bultar känner jag en inner ro inom mig. Även fast hela min kropp säger ifrån just nu. 

Känns som sängen gungar under mig. 

 

Om bara 2,5 timmar ska jag upp igen. 

En del av mig överväger att skippa historian. Endast för denna sömnlöshet. 

Ta mig in på andra lektionen och hoppas att jag kan komma igång med skolan på riktigt. På ett eller annat sätt. 

 

Måste hitta ett sätt att orka stå ut. För det bästa vore ju om jag fixade den här tiden på itg. Att byta skola kanske inte lönar sig trots allt. 

Jag vet inte. 

Står inför ett svårt beslut och vet varken in eller ut. 

 

Vill bara att skolan ska vara över för gott. Det hade underlättat så mycket för mig. Alldeles jättemycket för mig. 

Hade velat sätta mig i fönstret och titta på regnet som faller ner. Önskar min kropp hade orkat. 

Men jag är för trött. Och för hungrig. 

Borde nog försöka sova nu. Klockan passerar snart 03:00. 

 

Suck.

 

I denna skrivandes stund kan jag inte göra annat än att glädjas av att vara vid liv.

Jag älskar verkligen dagar som denna, även fast det ligger något sorget ovanför molnen i atmosfären, så är det något med denna känsla som jag inte kan motstå att frestas av. 

Det har regnat hela dagen. Hela himelen är grå och dyster. 

 

Dessa dagar tyder på att det finns nedgångar i livet. Men det är inte alltid det är något negativt bakom det, nej. 

Snarare tvärtom. Får en känsla av hopp, jag tror på att allt kommer bli bra igen.
Det måste det bli. Det är det som är menat att bli. 

 

Blundar. 

Jag drömmer mig tillbaka till den kalla december kylan. 

Tårar strömmar ned ifrån min kind. Det spelas upp gång på gång framför mig. 

Jag ser honom framför mig, kommandes gående rakt emot mig. Han som skulle bli den. 

Det trodde jag inte då, det förstod jag inte, visste inte då. Men det var så det blev, det var så det skulle bli. 

 

Den kalla vinterkylan örfilar mig hårt i ansiktet. 
På darrande ben tvingar jag dom med mig framåt. Och det är så vi möts. På perrongen. Den sista dagen i december. 

 

 

Jag trodde verkligen allt skulle bli bra. Jag trodde verkligen verkligen verkligen. 

Men jag förstörde det. Jag sumpade det. 

Och nu är han inte längre min. 

 

Han jag älskar mest av allt. Som svor att han älska mig ännu mer. Är inte min. 

Han som alltid sa om och om igen att jag var den finaste som fanns. Är inte min. 

Han som åkte 6 timmar den där nyårsaftonen förra året endast för att träffa mig. Är inte längre min. 

Han. Han jag kunde gå genom helvete för. Som jag så många gånger gick genom helvete för. Är inte min. 

Han jag varvade Super Mario-spelen med. Är inte längre min. 

Han jag åkte med utomlands för första gången i mitt liv, och även helt ensam med. Är inte längre min. 

 

På bara en sekund. Sen var han inte min. 

 

Jag trodde du sakna mig. Trodde du älska mig. Du har ju sagt det varenda dag fram tills då. Jag ville bara väl. Ville bara att allt skulle bli som vanligt igen. 

 

Och inte ens för en sekund, tänker jag säga något annat. Jag älskar dig än, jag kommer alltid älska dig. 

 

Vi har ju gjort så mycket tillsammans. Så mycket fint. Jag ville få det att fungera. På riktigt. Få det som det alltid varit. Men det var fel. Jag gjorde fel. 

Jag har en plan. Men om den är bra eller ej, det återstår att se. 
Jag hoppas på det bästa men måste förvänta mig det värsta.
Kanske går det som planerat kanske inte. Men jag har en plan. 

Och så länge jag har det, kommer det bli bra till slut.
Hur det nu än slutar. 

 

Hoppas jag hinner i tid.

Den försvinner aldrig, ger sig aldrig, slutar aldrig. 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Har inte matlust längre, orkar inte längre, vill inte längre. Kan inte sova. Vaknar flera gånger per natt bara för att se ditt namn på displayen, men den dyker aldrig upp. 

Drömmer om oss. Dig och mig. Drömmer om oss. 

Drömmer om hur allt är bra. Hur du hör av dig. Hur vi ses igen. Och allt är bra. 

Drömmer tillbaka till vissa ögonblick. Drömmer tillbaka till allt det fina som vi gjort.

Klarar inte mer. Klarar inte. Klarar inte. 

Det har gått en vecka. En vecka med konstant oro och ångest. Jag mår så jävla dåligt rent utsagt. Allt jag vill är att det ska vara som vanligt att det ska vara bra igen. Att jag ska få tillbaka min pojkvän. 

Allt jag vill är få tillbaka min pojkvän. 

Kan inte denna mardröm bara ta slut.

Har en klump i halsen. Mår illa. 

Vill gråta, kräkas och gråta ännu mer. 

Ångest inför morgondagen, oro för ikväll.

Mamma åkte precis in med ambulansen. 

 

Hela min kropp blandades men en ångestfylld oro och jag vill bara gråta. Men jag kan inte. 

Ikväll är det bara jag och Iva. 

 

Rädd för morgondagen. Orkar inte mer. 

Kan det inte äntligen bli dags?