Men jag kan inte. 

Jag känner mig dum. Värdelös. Kass. 

Jag måste medge att jag bara är mer till besvär än hjälp. Jag hatar mig själv. 

Mina föräldrar är besvikna på mig. Mamma gråter nästintill varje dag, lika så gör jag. Jag är ledsen för att jag inte kan göra er nöjda. Jag önskar jag var någon ni kunde vara stolta över. Men jag vet. Det är inte så. Det kommer inte bli så. Även fast jag önskar.

Men jag kan inte längre. Det bästa hade varit om jag bara försvann. Så jag slapp vara en besvikelse. Så jag slapp göra er missnöjda. Jag vill inte få er att må dåligt mer. Jag är också trött på mig själv. Tro inget annat. Om inte mer än vad ni är. 

Jag är ledsen för ni bara ser mig nu. Och att ni aldrig sett innan hur mycket jag orkat, hur mycket jag stått ut.  

Jag vill bara ge mig av.