Jag tror inte att du förstod hur mycket jag egentligen gjorde för dig.

Att jag slogs för dig. Min värld bestod av dig. Du var en del av mig.

Jag gjorde allt för att få vara nära dig, för att få höra dig, för att få se dig.

Och när alla odds egentligen var emot mig, så höll jag mig kvar, fast det flesta skulle gett sig av.

 

Det fanns inte en dag då jag ville se dig gå. Jag spendera en massa tid att tänka på.

Tänka på vad jag gjorde för fel, vad jag kunde gjort mer. Trots att det kanske aldrig var jag som gjorde fel.

Allt jag ville var att att bli hel.

 

Och varje natt hade jag ångesten över hur jag skulle få prata med dig.

Om jag skulle duga för dig. Eller bara göra narr av mig.

Jag spendera så mycket tid på att hitta mod i mig.

 

Och till slut fanns det längre inget jag inte skulle göra för att få vara med dig.

Men du tänkte nog förmodligen aldrig detsamma om mig.

Jag gjorde allt för att inte förlora dig. För att inte förlora mig.

Men jag förlora oss båda två.

 

Egentligen var det nog aldrig jag som förlora dig. Jag försökte, även fast alla odds var emot mig.

Egenligen var det nog du som förlorade mig. Du gav upp innan du ens försökte behålla mig.

Och kanske var du för blind för att se, allt jag ville ge.

 

Allt jag skulle ge till dig.

Att jag vara beredd på att offra mig.