Sorgen sitter i halsen. 

Kanske är detta patetiskt, men jag tror det också kan vara bra. 
Att jag skriver av mig det som gör mig ledsen för stunden, någonstans där ingen dömmer mig eller säger att det inte är okej. Typ som här. Det känns som en okej tröst.

 

Såg nyss en gif, ifrån Pokémon. Kommer ihåg den där kvällen. 

Tror det var andra gången jag var hos dig. Jag hade berättat hur gärna jag ville ha ett DS och spela alla möjliga roliga spel. Du sa att du hade ett jag kunde få och det fick jag den gången.

När vi låg där i din säng. Dagarna var korta då. Det var vinter än. Alldeles mörkt ute. 

 

Det enda ljuset vi hade var skärmen ifrån ditt DS medan vi fångade tusentals söta pokémons. 

"Vad ska dom heta?" frågade jag och du sa att du visste. Men jag fick inte se förens efteråt.

Det var ett namn som rimmade på mitt smeknamn. Och så blev det efter. Vi döpte alla efter oss.

 

Det var en fin stund. Jag minns glädjen. Det var innan allt blev fel. Det var innan jag visste allt. 

Innan jag visste hur det egentligen var. Verkligheten.