Jag hade sett allt. Jag hade sett allt nu. 

Det var sent, klockan hade passerat över midnatt för längesen och det hade blivit en ny dag.

Jag grät och grät och grät. Samma händelser upprepade sig ännu en gång. Jag var sviken igen. 

 

"Jag klarar det inte, jag klarar det inte längre." grät du samtidigt som du började gå ut mot hallen och jag visste att du skulle försvinna ifrån mig. Ett ögonblick tänkte jag att det kanske var lika bra. Men jag kunde inte riskera något så jag sköt bort tanken lika fort som den dök upp. Snabbt var jag på fötter och alldeles bakom dig i hallen när du slängde upp dörren för att gå ut. "Nej kom tillbaka, vi går in och sätter oss och pratar om det" grät jag bakom dig.

 

Snabbt gick du upp för trappan och skyndade dig ut, utan att tänka mig för lämnade jag dörren vidöppen och sprang ut efter dig i endast tshirt och underkläder. Jag fick tag i din tröja och lyckades få dig att stanna. 

"Jag klarar det inte utan dig, jag klarar mig inte utan dig. Jag dör hellre än att se dig gå." skrek du och jag stod bara tyst och höll om dig. "Jag vill inte leva utan dig. Jag gör verkligen vad som helst för att du inte ska lämna mig nu." fortsatte du. Det var kallt, men vi stod där länge, tills du tillslut följde med mig in. 

 

Vi la oss bredvid varandra i sängen. Klockan var säkert runt 4 då vi äntligen somnade och du skulle upp vid 7 för att gå till skolan. När jag vaknade satt du på sängkanten bredvid mig med blicken nedslagen i golvet. "Kommer du ihåg vad du gjorde?" Frågade du mig. Yrvaken som jag var hade jag ingen aning. Och du fortsatte "Jag drömde en mardröm. Jag såg mig själv ta livet av mig och vaknade upp. Samma sekund som jag vaknade la du armen om mig och drog mig intill dig, sedan pussade du mig. Tack. Jag behövde det." Runt 12 skulle du komma hem, och jag minns hur jag hoppades att allt skulle bli bra igen.

 

Din mobil hade dött och jag skrev till din klasskompis och frågade om ni hade någon extra lektion men det hade ni inte. Efter flera timmar av konstant oro fick jag ett samtal. Det var ifrån BUP. "Han är här" sa den kvinnliga rösten i telefon. Samtidigt som min gamla oro ersattes med en ny. "Han kommer inte komma hem förens om ett tag."

Tillslut skrev du, att du inte fick komma hem alls förens din mamma hade kommit. Ni skulle ha ett möte men sen skulle allt bli bra igen, vi skulle ha det så bra sen när du äntligen kom hem. 

 

Timmar gick och jag grät och grät av oro. Tills jag tillslut själv fick gå dit och vara med på mötet.

Det fanns bara ett syfte med allt, och det var att psykologen ville att jag skulle inse att det var jag som hade gjort fel. Det var ju trots allt pågrundav mig han ville ta livet av sig. Var det hon lyckades uttrycka. Jag var tvungen att gå.

Sprang i stort sett hela vägen tillbaka till din lägenhet och packade ihop alla mina saker, förutom den där förbannade t-shirten jag glömde och aldrig fick tillbaks. Hade missat sista bussen till Göteborg och hade ingen som helst chans att komma hem. Du skulle bli tvungen att åka med till din mamma och där skulle jag vara fast. 40 mil ensam, hemifrån. Fylld med ångest och sorg. Jag bad om att få åka med er, för då hade jag en chans att hinna med sista tåget hem. Vilket jag fick. 

Under bilresan sa du inte ett ord till mig. Jag grät och grät och du småpratade med din mor som om allt var som vanligt. Men vägrade att knappt titta på mig. Jag kände mig förrådd. 

Sa inte ett ord förens jag insåg att jag skulle bli tvungen att spy för all ångest jag var fylld med och var tvungen att springa ur bilen på motorvägen. Kräktes för allt vad jag var värd och kände mig svagare än någonsin.

Jag fick följa med hem till din mamma en kort stund innan jag skulle till tågstation. Men du sa inget till mig ens där.

Tillslut bröt jag tystnaden. "Ska du inte säga något? Jag åker ju snart." frågade jag.

"Vad ska jag säga?" svarade du. "Vad som helst, bara någonting." Men det blev ingenting. 

Det var inte förens jag stod vid bilen som du faktiskt kom fram och kramade om mig. Medan jag grät. "Det är inte sista gången. Det kommer inte ta slut här." lovade du "Vi ses igen, så snart som möjligt. Jag älskar dig, glöm aldrig det."

"Jag älskar dig med. Så himla mycket." Var allt jag kunde svara. Innan jag satte mig i bilen och dörren slogs igen. 

Och jag undrade om vi inte båda visste vad som egentligen väntade oss.

 

I nästan en timma satt jag på Trollhättans station alldeles ensam gråtandes. Alla stirrade på mig men jag kunde inte sluta. Jag grät på hela tågresan ner till Göteborg, där jag skulle vänta i ytterligare 1,5 timma på sista tåget hem. Med tårar i ögonen gick jag klumpigt in på pressbyrån för att köpa en frukt. Hade ju inte ätit på hela dagen och tänkte att kanske kunde jag få i mig någonting.

 

Gick rakt in i kassörskans golvmoppsvatten och skvätte ut det över hela golvet. Bad om ursäkt säkert över hundra gånger och hon sa att det var okej, och bara tur så länge jag inte fick det på mig. 

Efter att jag betalat och precis skulle gå säger hon till mig "Ha en bra kväll"  och då kikade tårarna som legat och lurat i ögonvrån fram igen. "Tack, detsamma" kämpade jag fram med gråten i halsen och gick ut till spåret där mitt tåg skulle gå. Hela resan grät jag hem. Och det två snubbarna som satt vid mig stirrade beskymrat.

 

Senare på kvällen skrev du till mig. Du visste hur vi skulle lösa allt, men du var för trött för att berätta, så vi fick prata mer om det dagen därpå efter du haft mötet på BUP, och din mamma hade lovat att vi skulle få ses till helgen och prata ut. Jag fylldes med hopp. Kanske fanns det en chans trots allt.