Fylls med glädje och sorg på samma gång.

Ibland när jag tänker tillbaka på oss, så fylls jag med en viss glädje.
Kanske är det på grund av dig. Kanske är det på grund av minnet utav oss. Eller känslorna som en gång fanns.
 
Men den där kvällen var egentligen inte så bra, som vi båda två hade hoppats. 
Vi skulle hem till din far på middag, några dagar efter vi kommit hemifrån Paris, men såklart blev det fel.
I 3-4 dagar konstant hade din bästa vän hade frågat om jag hade åkt hem. Arg var jag, för jag visste ju inte varför han så gärna ville att jag skulle hem. Men det var inte förens när hon började skriva igen som min inre aggression hade vaknat till liv igen. "Hon kommer inte skriva något mer, jag har sagt till henne" Hade du lovat. 
Men det var precis det hon hade gjort. Besvikelen kombinerad med ilska och sorg hade tagit över, och jag vägrade följa med till din pappa.
 
Utan ett ord hade du lämnat lägenheten och till min frustration ringde jag upp den enda personen i världen som kunde muntra upp mig om bara något litet, Johanna. Jag grät och berättade allt vad som hänt. Var så arg för du bara hade gått utan att säga ett ord, och ännu mer arg för att någon konstant ringde på dörren och jag vägrade öppna då jag inte visste vem det var. När allt lugnat ner sig efter ett tag inklusive jag bestämde jag mig för att gå ut till badrummet och tvätta ansiktet, men stoppades i hallen när jag såg en kniv och rakblad som låg framme. 
Allt svartnade framför mig och jag kunde inte tänka klart. 
 
Jag gick tillbaka in i rummet och hörde hur 2 ambulanser körde snabbt förbi in mot stan med sirenerna på. 
Allt jag kunde tänka på var att det var han och att han hade tagit livet av sig. Ringde och ringde men fick inget svar. I desperat försök letade jag upp dina föräldrars nummer och frågade din pappas hustru om du var där. 
Vilket du tydligen var, och jag kunde äntligen andas ut. Jag bestämde mig för att inte längre vara arg och glömma bort allt. Så jag började storstäda och gjorde det fint, jag ville gottgöra dig tills du hade kommit tillbaka. 
 
Efter 3 timmar kom du hem igen men allt var förändrat. Jag försökte vara som vanligt men du hade bestämt dig för att vara någon annan. Kall och hård. Du berättade att din pappa ville att du skulle skicka hem mig för att sedan göra slut. Men att du inte tänkte göra det. Dock trodde du det var bäst att jag åkte hem själv dagen därpå istället för att du skulle följa med som vi hade bestämt, för du behövde vara med en vän. Det var då jag ännu en gång brast. Gick ut till hallen och började ta på mig skorna. 
Du ställde dig för dörren och bad mig stanna, men jag trängde mig förbi och ut i trappuppgången, där din kompis satt och väntade i mörkret. Skräckslaget sprang jag förbi. Jag behövde få luft, bara få andas. 
 
Så jag gick och satte mig på din baksida och ringde till Johanna ytterligare en gång. Var så arg och ledsen för jag trodde du hade planerat allt det här. Efter ca 1 timma fick jag ett sms där du skrev att du sprungit över hela stan och undrade vart jag var. Vi träffades på parkeringsplatsen, du förskräckligt anfådd och bad mig att stanna, medan jag fortsatte gå. Gick tillbaka till baksidan och satte mig på en bänk, men du kom aldrig. En bil dök upp bakom mig och började köra snabbt rakt emot mig så jag sprang tillbaka till din lägenhet i ren panik. 
 
När jag kom fram till din port kom din kompis precis ut. Han frågade hur det gick och jag tappade det ännu en gång. Så han släppte in mig i lägenheten. Jag stängde in mig i badrummet och satte mig på det svala golvet med dämpat ljus. Gråtandes. Efter vad som kändes som en evighet knackade du försiktigt på dörren och frågade ifall du fick komma in. Jag kunde inte förmå mig att svara men du gick in ändå och satte dig bredvid mig. 

Gråtandes vände jag mig mot dig och till min förskräckelse ser jag att du skrapat upp dina armar och det rinner blod ifrån ett sår du har fått på pannan. "Vad har du gjort?" frågar jag. "Jag tror jag svimmade" svarar du och vi båda brister ut i skratt. Jag hjälpte dig badda rent såret och plåstra om dig, sedan står vi och kramas länge, länge, länge. När vi går ut till rummet kommer din vän och hämtar sitt spel han hade laddat ned för att sedan lämna oss ensamma. Vi bestämde oss för att gå en promenad, hand i hand gick vi.
 
Gatulamporna lyste upp vägen och vi satte oss på en bänk och såg ut över sjön.
Allt kändes så bra igen. Bara han och jag. Den där sena sommarnatten i Strömstad. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback