Det är ingen idé att hoppas längre. 

Jag hade fel. Så oerhört mycket fel. 

Är så arg och besviken. Vad tänkte jag ens med? 

Dumma mig som trodde jag visste bättre. 

Orkar inte mer.

 

En fin kväll i Strömstad för ca 2 veckor sen. Jag saknar det. Önskade att det skulle vara en sån kväll ikväll igen.

Men jag sitter på sista tåget hem ifrån Göteborg. Utmattad och ledsen.

Gråtit hela dagen, tom i magen och sovit 2 timmar. Det har varit jobbigt idag.

Men vem tänker på mig.

Försöker. Försöker. Försöker.

Första gången på riktigt länge jag skriver i dig igen. 

Och som så många gånger förr är det för samma anledning. 

Har sovit säkert 2 timmar i natt. Jag bara gråter och gråter och det tar aldrig slut. 

Jag mår så dåligt nu. Vill bara att allt ska vara bra men det blir sällan som man vill. Det vet vi ju alla. 

En ständig oro tränger sig på. Ångesten är inblandad med såklart. Vad om inte den skulle annars vara det? 

Det är svårt nu för tiden. 
Ingenting är egentligen som det ska. 
Jag är sårad, sviken, tom, fylld, ledsen, arg, trasig, söndermalad i tusentals bitar. 
Det är för mycket. Det har blivit för mycket. 

Jag önskar bara saker hade varit mindre komplicerat. 

Varför är det så svårt att vara ärlig mot mig? Varför är det så svårt att älska mig? 
Varför är det så svårt att vara jag?