Känner en sådan stor frustration över livet just nu. Är så arg och trött att jag fått dödlig huvudvärk, eller det är vad det känns som iaf. Vill bara stanna jorden och hoppa av, har ingen lust att vara med längre.
Hade gärna bara hoppat av skolan, packat mina väskor, kastat mobilen i sjön och flytt sådär spårlöst långt härifrån. Men så funkar inte verkligheten. Jobba och slit tills du dör, det är det livet går ut på. Och hur lockande låter egentligen det?
Ärligt talat så har inte mitt liv sett speciellt lovande ut det senaste året. Och det har bara blivit ännu värre sen de senaste 5-6 månaderna. Jag finner ingen speciell livsglädje längre. Jag är bara så trött och uttråkad och det känns som en dålig film spelas upp framför mig om och om igen. Jag har undrat så många gånger nu när den ska bli bättre, när något ska hända, men nu börjar jag undra när den egentligen tar slut. För den driver mig till vansinne.
Jag låter som världens största bitterfitta, och det kanske jag också är. Men jag känner att jag har all rätt i världen till att vara det. Mitt liv är så värdelöst just nu. Och det kommer det nog förmodligen vara ett jävla bra tag till. Jag är så sorglig och behöver en break. Ge mig en break. Låt mig fly. Ge mig mer tid. Och lite kärlek också. För jag känner mig så ensam.
Nu ska jag tvinga mig att göra klart de satans dryga skoluppgifterna och sen gå och dö eller något. Bra slut på augusti känner jag. Så jag hoppas på ett bättre september. Herregud. Ge mig motivation, något att sträva efter. Jag hungrar ihjäl efter något positivt.
Det är ett sånt här värdelöst inlägg ingen egentligen bryr sig om.
Ett sånt jag egentligen inte vet hur jag ska börja skriva på, ändå så vill jag bara skriva.
Skriva av mig allt. Allt som tynger mig, alla känslor. Alla saker jag inte vill ha med att göra.
En del av mig vill gråta, en annan vill spy.
Jag är så full av känslor jag inte kan hantera och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Det känns som alla delar inuti slits itu gång på gång på gång på gång.
Krossas, trampas, förstörs. I mindre och mindre bitar för varje gång. Och jag undrar om det någonsin kommer bli helt igen.
Jag är så ledsen.
Känner mig så ensam och oduglig. Varför duger jag inte?
Den frågan har ställt mig själv så många gånger förr och det gör jag än. Fast jag avslutar nog inlägget här innan det blir allt för tråkigt. Hoppas lite sömn gör saker och ting bättre.
Det enda jag vill ha är mer tid, pengar och lite kärlek.
En del av mig tycker det ska bli kul och framförallt skönt. En annan del tvekar.
Tvekar mest för att jag vet inte om det är det här jag vill bli.
Jag har inte ens en aning om vad jag vill bli, jag vet inte om jag valt fel. Det känns inte som det direkt, men samtidigt så vet jag inte om den här utbildningen hjälper mig någonstans.
Så osäker på allt atm.
Tror självklart att åren kommer bli kul på ITG, det verkar som det. Eller jag hoppas det.
Och jag tror inte jag kommer vara missnöjd så, det är bara framtiden som skrämmer skiten ur mig totalt.
Jag vet hur jag vill ha mitt liv, samtidigt som jag inte har en blekaste aning.
Jag önskar bara att saker och ting vore enklare. Lättare. Men sen när är det det liksom?
Känner mig jättekonstig idag, från inga känslor alls till massvis.
Känner mig arg, besvärad, förvirrad, trött och slut.
Känner hur jag inte orkar just nu med alla val och beslut man måste ta.
Jag vill att tiden ska gå, samtidigt som jag inte vill att den här tiden ska ta slut alls.
Jag vet inte vad jag vill, är bara så trött på allt.
Åker upp smått spontant med modern min till dalarna om en timma eller så. Blir förmodligen kupolen först och att få shoppa lite & sen ner till min syster och hennes killes nya lägenhet i säter.
Vet inte om vi stannar där i natt eller om vi åker hem senare på kvällen. Det återstår att se.
På måndag börjar skolan igen och den här gången på ett helt nytt ställe.
Känns så jävla konstigt, skönt och lite tråkigt. Det konstiga är att jag inte förstår mig på hur fort tiden gått. Känns som det var nyss man sluta skolan och hade hela lovet framför sig men det är ju snart slut och jag känner hur jag verkligen har slösat bort ännu ett lov. Och att jag redan börjar gymnasiet känns ännu konstigare.
Skönt för att jag slipper min gamla skola transten, känns som man verkligen sluppit en stor börda, på riktigt.
Och tråkigt för att alla mina bra vänner går på andra skolor och vi antagligen inte kommer ses lika mycket längre.
Jag hoppas inte det är så fruktansvärt som jag tror att det ska vara och att tiden går fort, haha.
Ska väl försöka ta vara på de 4 dagar som är kvar av lovet, så jag iaf får ett bra avslut.
Blir väl att hälsa på papsen någon dag nu under helgen med.
Åh det känns som att det är så mycket jag har och göra och VILL göra, men har liksom inte tiden. Kanske hade den, men inte längre.
Nu ska jag väl väcka mamsen och fixa klart mitt hår och börja packa lite utifall att vi slaggar i dalarna i natt.
Har sån himla värk i ryggen, men känner mig en aning piggare än vad jag borde vara och är så förälskad i tumblr.
Vill aldrig någonsin lämna den sidan typ, känns som man verkligen hamnar i en helt annorlunda värld och allt är så fint och sorgligt och roligt och bra och helt perfekt med andra ord.
Nu är det inte långt kvar tills skolan börjar heller.
Känns en aning nervöst. Rätt tråkigt med, och börjar få småångest när jag bara tänker på det.
Hade verkligen så gärna bara avslutat skolgången nu och fått ett jobb och bara flytt eller något.
Men antar att jag får vänta något år eller några, och förhoppningsvis kan göra det efter studenten.
Jag vill så gärna börja leva, på riktigt liksom.
Jag har inte gjort något vettigt skit alls på mitt lov. Har varit så ensam som man kan vara.
Och knappt besvärat mig ens över det. Vilket är rätt tragiskt.
Två sommarlov på rad nu, den enda skillnaden är väl att jag var deprimerad förra och det är jag verkligen inte nu.
Jag antar bara att jag är så trött. Trött på det här stället, på människorna, på mig själv.
Jag vill ha en förändring, jag vill att det ska förändras. Jag vill att saker ska bli bra. Och jag vill så hemskt gärna att mamma ska bli frisk nu.
Jag vill bara bli glad, må bra. Och det känns som att jag inte får det. Som att det inte går.
Det känns som att allt skit liksom måste hända mig och de jag bryr mig om.
Vilket gör mig så frustrerad när jag inte kan göra något annat än att kolla på. Om ens det.
Mer än halva året har gått nu och jag känner vilket jävla skit år det här har varit.
Herregud vad jag hoppas på att hösten och vinter blir bättre. Att jag får det jag vill ha, och hittar det jag söker. Jag är inte säker än på vad det är. Jag vet bara att jag vill det så hemskt gärna.
Och sen vill jag försvinna in i en värld som denna.
