Have you ever wondered which hurts the most: saying something and wishing you had not, or saying nothing, and wishing you had?

Har inte bloggat på ett tag. Det har inte känts värt det. Allt har varit som vanligt.
Man har försökt ta sig igenom varje dag överlevande.
Vissa lägen har det gått bra. Andra sämre.

De senaste dagarna har jag spenderat hemma hos bästa sim. Varje dag typ i fyra dagar på streck. Igår var jag hemma hos daddy och pluggade matte. Det gick ganska bra då, men nu känner jag mig inte alls lika säker längre på att jag kommer klara provet imorn.
Och om jag inte klarar det har jag F i matte, haha det var ju lagom kul. Från VG till IG på mindre än ett halvår. Great..

Hur som helst kom Hannah hem till mig igår kväll. Det var mysigt. Och riktigt trevligt! Dock känns det väldigt ensamt just nu att inte ha henne här. Förfärligt om jag får säga det själv. Usch vill bara gömma mig under täcket ett bra tag..

Jag är jätterädd. Och det lilla modet jag hade häromdagen vet jag inte längre om jag har kvar. Försöker tänka positivt men är verkligen livrädd. Jag måste tro på att jag klarar det här men det är så jävla otroligt jättesvårt.. Jag är rädd för allt som väntar sig. Rädd för att jag kommer förlora det här.

Men jag måste få det gjort. Jag måste få det sagt. Jag har ont om tid och har helt enkelt inte råd med att vara en jävla fegis. Rädslan får inte ta över. Jag måste, verkligen MÅSTE hitta ett sätt att hantera det här på. Samla mod och bara göra det. Ja, jag måste verkligen göra det.

 

Trackback