But my heart was racing, My mind was screaming, I just lost it. And I can't belive it..

Dålig start på lovet.
Det kan man verkligen säga. Tror jag aldrig känt mig såhär fucked i hela mitt liv.
Verkligen screwed, förstörd och ledsen. Så otroligt besviken på mig själv.
Jag har misslyckats. Igen.

Jag trodde jag skulle klara det, jag kände på mig att jag skulle klara det.
Och det var nästan så att jag gjorde det. Jag var väldigt nära på att göra det.
Men något kom ivägen. Allting stod stilla. Jag kunde se dig, men inte ta mig fram.
Jag kom aldrig fram. Mina ben var som fastfrustna i marken som jag stod på.

Jag gick runt i cirklar, i letan efter dig. Trängde mig fram bland folkmassan för att hitta dig.
Jag kunde se dig gå därifrån. Långt där ifrån, påväg bort från mig.
Det var försent. Det är försent.
Orden stod som stabblade framför mig. Det är över nu.

Jag kände hur tårarna trängde sig fram i ögonen på mig när jag förstod det.
När jag förstod att jag inte hade någon som helst chans kvar.
Och där stod jag kvar, medans jag såg dig gå. Utan att ens se dig om.
Hopplös och förtvivlad gick jag därifrån jag med. Vad var det för mening med att vara kvar?
Det enda som höll mig kvar var borta. Och likaså var jag.

Allting känns som en mardröm och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag vill inte att det ska vara över. Inte nu. Jag har inte hunnit få ur mig det jag behöver få ur mig.
Därför ska jag även om det kanske är rätt omöjligt just nu. Försöka få det gjort på något sätt.
På något litet och kanske omöjligt sätt.. Måste jag få ur mig det. Och jag behöver veta.
Veta precis hur det är, om jag kanske har någon chans eller om jag verkligen har förlorat. Förlorat dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback