Rummet är mörkt, det finns inte ett enda ljus så långt ögat kan nå.
Det enda som verkligen lyser in lite svagt är ljuset utifrån mellan dörrspringan.
Hon blir ett med mörkret.

Luften hon andas känns kvav, det blir svårare att andas för varje andetag hon tar.
Hon anstränger sig mycket väl, dumma känslor som gör allting värre än vad det är.
Det verkligen äter upp en inifrån, hugger tag, sliter, rycker och skriker om att få komma ut.
Och hur mycket jag en försöker att stå emot är jag inte stark nog, så jag låter känslorna gå över i gråt.

Som ett litet barn försvarslös och svag ligger hon kvar i sängen klamrar sig fast runt kudden och väntar på att ett mirakel ska dyka upp.
En tryggande röst som viskar i örat att allting kommer gå bra, allting kommer bli som det ska.
Att jag är stark nog att klara det mesta, imorgon är allt bortglömt, lev som vanligt igen.
Med gråten i halsen och tårar i ögonen skulle jag vänt mig om, sagt att det var fel, känslorna tar över mig.
Och jag orkar inte mer, jag har ingen chans att hitta tillbaka till min balans, så jag faller tillbaka igen.
Eftersom jag redan förlorat det mesta på värdelösa spel.