Vår historia hade inget vackert slut.

Jag känner mig dum. Så oerhört dum. Jag skäms, ärligt. 
Jag var bergis säker, säker på att det var du. Trodde verkligen.
Även fast jag visste att det inte var så, innerst inne. Jag visste det. Det gjorde jag. 
Men jag kunde inte låta bli att hoppas. Men fan vad jag ångrar mig nu. Jag ångrar mig så jävla mycket. 
För nu sitter jag här, mer illamående än någonsin. Ledsen och förstörd. Gråtit, gråtit, gråtit. 
 
Mitt huvud bultar mer än vad det borde. Hårt. 
Det känns som min hjärna överbelastas. För mycket tankar, för mycket känslor. 
Jag skäms över att säga det. Att jag letar efter alla tecken som finns på att det ska vara du. 
Alla tecken som tyder på en liknelse av dig känns så tryggt. Känns hemma. Känns rätt. 
Och jag hoppas. Hur dumt det än är på att alla dessa tecken ska vara du. Att det ska vara delar av dig. 
Men givetvis är det inte så. 
 
Dumma jävla idiot-jossi. Du gör så jävla mycket fel. 
Det var inte han. Det har inte varit han. Varför skulle det vara han? 
Det säger sig självt. Det är du som hoppas och tror så jävla mycket, och du tror fel. 
 
Jag stod och vänta på mitt tåg idag. På samma spår som jag brukar vänta på det till dig. 
Den friska luften börja lukta bekant, och min näsa fylldes med din doft.
För ett kort ögonblick var jag säker på att du var där bredvid mig, någon stans nära mig. 
Till min fasa hade jag fel som så många gånger förr. 
Jag tappade andan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback