Jag trodde verkligen allt skulle bli bra. Jag trodde verkligen verkligen verkligen. 

Men jag förstörde det. Jag sumpade det. 

Och nu är han inte längre min. 

 

Han jag älskar mest av allt. Som svor att han älska mig ännu mer. Är inte min. 

Han som alltid sa om och om igen att jag var den finaste som fanns. Är inte min. 

Han som åkte 6 timmar den där nyårsaftonen förra året endast för att träffa mig. Är inte längre min. 

Han. Han jag kunde gå genom helvete för. Som jag så många gånger gick genom helvete för. Är inte min. 

Han jag varvade Super Mario-spelen med. Är inte längre min. 

Han jag åkte med utomlands för första gången i mitt liv, och även helt ensam med. Är inte längre min. 

 

På bara en sekund. Sen var han inte min. 

 

Jag trodde du sakna mig. Trodde du älska mig. Du har ju sagt det varenda dag fram tills då. Jag ville bara väl. Ville bara att allt skulle bli som vanligt igen. 

 

Och inte ens för en sekund, tänker jag säga något annat. Jag älskar dig än, jag kommer alltid älska dig. 

 

Vi har ju gjort så mycket tillsammans. Så mycket fint. Jag ville få det att fungera. På riktigt. Få det som det alltid varit. Men det var fel. Jag gjorde fel.