Blundar. 

Jag drömmer mig tillbaka till den kalla december kylan. 

Tårar strömmar ned ifrån min kind. Det spelas upp gång på gång framför mig. 

Jag ser honom framför mig, kommandes gående rakt emot mig. Han som skulle bli den. 

Det trodde jag inte då, det förstod jag inte, visste inte då. Men det var så det blev, det var så det skulle bli. 

 

Den kalla vinterkylan örfilar mig hårt i ansiktet. 
På darrande ben tvingar jag dom med mig framåt. Och det är så vi möts. På perrongen. Den sista dagen i december.