I'm giving up on myself today.

Lyssnar på Have Mercy och läser en artikel om Stressful relationships Vs. Isolation. 
Blir nere, funkar inte riktigt att få till en sammanfattning av artikeln när tankarna vandrar iväg hela tiden. 
Det visar sig att fler som lever i isolering ifrån sociala sammanhang och relationer dör i förtid.
Vilket gör mig djävligt ledsen och skuldmedveten. Då jag vet att min far precis gör detta.
 
Och den enda han har är mig. Ändå är det jag som inte går dit och hälsar på honom. Eller pratar med honom så ofta som jag borde. Och ärligt så skäms jag. Men orken och mitt psykiska mående fungerar inte ihop. 
Är så stressad själv att jag knappt kan tänka klart. Kan inte fokusera för ens en sekund. 
Problemet är att han tar all energi ifrån mig. Energi jag inte har. Jag blir så utmattad. 
 
Ska försöka skriva klart sammanfattningen av artikeln och sedan lägga mig och lyssna på musik. 
Jobbig dag. Och helst av allt hade jag bara velat kasta mig ned ifrån ett stup. 
Tack för mig. 
 

Jag behöver dig.


Vem är jag?

Inget speciellt. Ingen speciell. 
 
Saknar något. Saknar att känna något. 
Vill så gärna vara någon, för någon. Vill så gärna känna.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Vad jag bryr mig om nu, är att du kommer nära mig
även om det är försent att älska dig
Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng, lyssna till samma regn

Vad jag bryr mig om nu, är att få ut dig ur skallen
att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss

Vad jag bryr mig om nu, är att aldrig ge hjärtat rakt ut

Vad jag bryr mig om nu, är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som om det går på dig

Vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det, hur smutsigt livet blivit

Och vad jag bryr mig om nu
är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt,
nästa gång du lovar någon allt

Vad jag bryr mig om nu, är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig.

Vad jag bryr mig om är att se dig gråta,
för jag har gråtit,
och du ringde aldrig.

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, 
även om jag inte kommer tillbaks till dig

Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion,
när du går sönder inuti,
så som jag gjorde nyss.

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaka till dig

Vad jag bryr mig om är att höra dig andas, veta att du är nära

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig.

Säg nånting, säg nånting.

04:59

När jag tänker tillbaka till stunderna, så inser jag att det inte är dig jag ser när jag minns dem.
Jag minns vad jag kände, jag minns hur det såg ut. 
Och jag minns att jag var djupt förälskad i någon jag faktiskt aldrig på riktigt kände. 
 
Det fanns så mycket mer än vad jag fick se. Och även om jag inte förstod det då så tror jag att du varnade mig.
Så många gånger att du varnade mig för dig. Jag trodde jag hade sett allt.
Men det fanns så mycket mer.

Staden jag förälskade mig i

Jag förälskade mig i en stad jag förmodligen aldrig hade vistas i om det inte vore för att jag mött dig.
Det fanns så mycket vackert med denna stad. Trots att det var vinter då när jag första gången befann mig där så älskade jag det. "Du kommer älska det ännu mer på sommaren, det är då det är vackert här." Sa du till mig.

Jag minns första gången, chocken över din utsikt ifrån ditt rum. Åh, vad jag älskade ditt rum.
Om inte för din vackra utsikt över skyhöga berg med snö och ica nedanför (fniss) så var det för din 2 meters höga spegelgarderob jag fattade ett snabbt tycke för.
Men det var andra gången som var så bra. När jag hade missat mitt tåg hem till dig, och allt var inställt.
Jag bad min mamma skjutsa mig till Uddevalla för att hinna med sista bussen upp till dig.   
 
När jag väl kom fram var det midnatt. Trots att det var kallt men redan i mars månad fyllde du mig med en sådan värme. "Kom vi går här" Sa du. Glad för att visa runt mig i din stad, även om det var mörkt och folktomt.
Vi gick uppåt, en smal gata med kullerstenar och lägenheter. Förbi din skola och en gammal lekpark. 
Det där jädra huset med jättespindeln på sidan om som jag hatade så mycket. 
 
Men gud vad jag älskade det. Älskade varje sekund den där kvällen i mars. 
Trots det brukade jag vara ledsen den här tiden, men jag förstod aldrig varför. Allting var ju så bra.
Men ändå var något fel. Jag visste ju egentligen det. Det var ju därför jag var så ledsen.
Två veckor efter skulle jag få veta.

Ledsen igen.

Sorgen sitter i halsen. 
Kanske är detta patetiskt, men jag tror det också kan vara bra. 
Att jag skriver av mig det som gör mig ledsen för stunden, någonstans där ingen dömmer mig eller säger att det inte är okej. Typ som här. Det känns som en okej tröst.
 
Såg nyss en gif, ifrån Pokémon. Kommer ihåg den där kvällen. 
Tror det var andra gången jag var hos dig. Jag hade berättat hur gärna jag ville ha ett DS och spela alla möjliga roliga spel. Du sa att du hade ett jag kunde få och det fick jag den gången.
När vi låg där i din säng. Dagarna var korta då. Det var vinter än. Alldeles mörkt ute. 
 
Det enda ljuset vi hade var skärmen ifrån ditt DS medan vi fångade tusentals söta pokémons. 
"Vad ska dom heta?" frågade jag och du sa att du visste. Men jag fick inte se förens efteråt.
Det var ett namn som rimmade på mitt smeknamn. Och så blev det efter. Vi döpte alla efter oss.
 
Det var en fin stund. Jag minns glädjen. Det var innan allt blev fel. Det var innan jag visste allt. 
Innan jag visste hur det egentligen var. Verkligheten. 
Om jag bara hade vetat bättre.

Snälla jag ber dig nu, släpp mig.

Inte en enda dag. Jag vill bara få dig ut ur mitt huvud men det verkar inte som det går. 
Jag ber dig nu, snälla låt mig gå. Låt mig komma vidare. För jag känner mig så fast och alla tankar och känslor plågar mig. 
Jag vill inte känna såhär mer, jag vill inte mår såhär mer. Så snälla låt mig gå. Låt mig få ro. 
Jag vet att det är dumt att be dig något sådant när du egentligen redan gjort det, och förmodligen redan kommit över allt med mig. Och mår bättre. Utan mig.
 
Jag kan inte mer. Klarar inte. Orkar inte. Ikväll tappade jag det.
 

06:16

Ännu en natt jag är uppe försent. 
Flera nätter på rad nu. 
Måste få tillbaka en rimlig rutin. Detta fungerar inte.
 
Mår så illa av min sömnlöshet och hela världen snurrar. 
Tror jag förövrigt börjar bli sjuk. 
Great. Kul. Ingen bryr sig. Dö. Tack. Hejdå.