Början och slutet.

Nytt år. 
Det har varit det ett tag nu men. Nytt år.
Det är så mycket som har hänt. Så mycket som händer. Och så mycket som kommer att hända. 

Detta är yttligare ett av mina alla "försena" blogginlägg, då jag borde gått och lagt mig för flera timmar sen. Men jag kan inte. Fast jag behöver det. 

Kanske skriver ett mer detaljerat blogginlägg någongång, men nu behövdes det endast för min ångest som tar över. 

Av någon anledning känner jag att jag inte fixar skolan längre. Min frånvaro bara ökar och ökar och ökar. Jag går under. Rasar sönder. Får F-varningar och skolk på lektioner jag faktiskt går på, eller är sjukanmäld på. Inte så jävla kul nej. 

Och det gör mig mer omotiverad över att åka in. Suck. 
Så imorgon har jag bestämt mig! Ska åka in och ta ett snack med min engelska lärare, sjuksköterskan (framförallt henne) och möjligtvis min mentor. För jag grejar inte detta. 

Ska fråga om det finns någon möjlighet för specialschema ett tag framöver tills jag blivit bättre. Det skulle underlätta en aning. Rätt så jättemycket. 
Överväger distans helt men finns ingen riktig. Så jag vet inte. Jag får se. Ska prata med skolsyster imorgon och sen får jag se. 

Min hals gör ont. Fruktansvärt ont. Tror jag börjar bli sjuk. Great. Eller inte. 
Saknar Benjamin, något otroligt. Fick något helt ångestfrusterade ögonblick för en stund sen och den enda jag ville prata med och vara med var han. 
Våga inte skriva så lät bli. Vill inte väcka andra för att jag är så patetisk. Suck. 

Hela 12 dagar tills nästa gång jag får träffa honom. 12 jävla dagar. Vill inget annat än att tiden ska gå. Så jag kan få spendera den där 1 dagen och några timmar med honom efter 12 dagars väntetid och yttligare 6 (om inte mer) dagar till sen för upprepande moment som ovan. 

Så orättvist är det. Den enda människan som får mig att må bra och vara glad får jag inte spendera tid med mer än en ynka dag och några få timmar. Dessutom massa onödig resetid. 
Kommer bli galen. 

Men det är värt det. Det kommer vara värt det. Jag bara älskar honom så det gör ont. Älskarälskarälskarälskar honom så mycket att jag inte vill leva utan honom igen. 
Vill bara att tiden ska gå, så jag kan få krypa upp i hans famn igen och bara lyssna på hans andetag. Känna hans värme och doft. 
Och den här gången våga säga att jag verkligen älskar honom, mer än när han nästan missar sitt tåg hem. 
Jag bara hoppas att tiden ska gå och att det är den 31:a snart. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback