Vill inte vara ensam.

Är jag där igen? 
Är det nu jag misslyckas, är det nu jag sumpar det? 
Är jag där igen? 

Jag undrar hur lång tid det tar för dig att förstå

Eller om det inte är tillräckligt viktigt att ens tänka på ändå.
 

Upprörande lördag.

Sitter här med en aning kvällsångest. Känner mig nedstämd. Standard. 
Ville rita, orkar inte rita. Vill fortsätta på en jag börja på för allt för längesedan men den vill jag inte förstöra heller. Vilket jag förmodligen kommer. Vilket känns oerhört väldigt jättejobbigt och drygt.
 
Planerar även att skapa en ny blogg. Göra den precis så som jag vill ha den. 
Ha roligare kategorier och mindre deppigheter. 
Kanske behåller denna ändå, låter den stå tom och damma i all evighet. Vill inte riktigt radera denna trots allt. 
Vi får väl se vad som händer med den saken. 
 
Men så fort jag kommer på ett namn jag inte kommer ångra eller skämmas över efter ett halvår så har jag en ny blogg. 
Och den ska jag vara nöjd över. För en gångs skull. 
Även fast om den förmodligen kommer likna den här, trots allt. 
 
Nu ska jag lyssna på Bon Iver och börja skissa,
Tack för mig. 
 
 

Spontant

Eftersom jag lyckas få hemmastudier under en månads tid känner jag mig så himla lättad! Ska verkligen jobba ikapp nu och bli klar med allt jag legat efter med i alla ämnen! (Iaf de jag kan göra) 

Sen inatt slog det mig! Jag kan ju åka till Stockholm över dagen för att bara ta det lugnt och leva och inte tänka på något speciellt! Så det gjorde jag närmare bestämt! Gick till station och köpte en sista minuten till stockholm och nu sitter jag här, påväg till huvudstaden, ensam. 

Känns underbart, ska ta vara på dagen med min kära Johanna! 
Känner att det kommer bli en lyckad dag idag, hihi! 
Bara 2 timmar kvar nu, sen äntligen!