Mitt hjärta går i krasch.

 
Jag älskar dessa män något brutalt av hela mitt hjärta. 
Ryser över hela kroppen och gråter mängder för att dem är så underbara. 
Den dagen jag får se Foo fighters live kommer jag äntligen bli lycklig. 

12 December.

La dispute i högtalarna, storm utanför mitt fönster. 
Mår så dåligt. Har så ont. Börjar bli galen. Får panik. Får ångest. Vill inte längre. 
Blivit så otroligt förkyld att jag inte äter längre. Orkar inte få i mig något. Är inte hungrig. 
Saknar människlignärhet dock. Speciellt min bästa vän. 
 
Vill inte vara hemma en dag till. Men tror inte jag kommer fixa morgondagen heller. 
Har så mycket frånvaro nu. Har varit borta 50 lektioner imorgon om jag är hemma då.
Det bara stiger och stiger och stiger och stiger och jag får brutal ångest.
Jag skulle ju få den att minska. Men jag misslyckas så hårt. Bara misslyckas och misslyckas.
Gång på gång på gång. Känns bra att veta att man suger på allt. 
 
Antar att mitt studiebidrag rycker nu. Fine liksom. 
Som om det inte kunde bli värre. Jag behöver ju cash. Jag vill ju spara massor. 
Jävla skola. Jävla CSN. Jävla helvetes skit ångest. Jävla skit allting. Hatar allt. 
Vill bara att det fucking ska bli lov nu. Orkar inte mer. Är så jävla trött. Och arg. 
 
Det är Torsdag idag. Den 12:e December. 12 dagar kvar till Julafton. 
Det var längesen sist jag hade en riktig julafton. Men det gör inte så mycket egentligen. 
Jag bryr mig inte så mycket egentligen. 
 
Det enda jag bryr mig om nu, är att det är 8 månader sen idag. 
Men det känns som en längre tid. Trots att det är långt. Det känns som en evighet sen. 
Och det kanske också är för att det är så det är. 
 
Önskar jag kunde vara där du är.
 

En drömmare.

Jag antar att jag är en ganska stor sådan. Jag drömmer oftast bort till ställen jag aldrig varit på. 
Drömmer om personer jag aldrig mött. Tillfällen som aldrig uppstått. 
Jag drömmer om saker som aldrig hänt. Saker som kanske också aldrig kommer hända. 
Men jag drömmer om dem. Varenda en. Vare sig jag vill det eller inte. 
Vare sig det är verklighet eller fantasi. Så drömmer jag om dem. 
 
Tumblr får mig att drömma bort ännu mer. 
 
Jag saknar min bästa vän. Väldigt mycket om jag ska vara ärlig. Jag saknar henne så det gör ont. 
Och det verkligen känns i varje del inom mig. För samma sekund som jag skriver detta känner jag hur något inom mig rasar ihop. Jag känner hur jag får tunga andetag och hur tårar tränger sig förbi i ögonvrån. 
 
Herregud vad jag saknar henne. Och för att vara helt ärlig tror jag aldrig jag har saknat något eller någon lika mycket som jag gör just nu. Jag har nog aldrig för att vara helt ärlig, älskat någon så mycket som jag älska och fortfarande älskar henne. Men det faktum om att jag aldrig mer kommer få se henne igen. Det tar på mig. 
 
Och att det är redan är 8 månader sedan nu på torsdag verkligen tar kål på mig. 
I åtta hela månader har jag varit utan min bästa vän. I åtta hela månader har jag varit ifrån dig.
Eller snarare du, du har varit ifrån mig. Jag vill inte leva utan dig. Men jag gör det.  
Jag har förlorat all min livsvilja. All ork till att vilja leva.
 
Det är ett helvete utan dig. Och jag vill inget heller än att du kommer hem. 
Varför kommer du aldrig hem? 
 

Klockan är för mycket för att jag ska vara vaken egentligen. Ska upp om knappt två timmar. 
Antar att det inte blir så mycket sömn för mig idag. Har faktiskt lovat mig själv att jag ska klara av den här veckan nu. Måste hålla ut. Det är inte långt kvar till jullovet. Och då ska jag fan i mig göra det bästa jag kan av tiden. Farväl. 

Den långa väntan.

Säger farväl till November och hälsar December välkommen. Hoppas detta blir en bra månad. 
Ett bra avslut på året. Jag ska i alla fall försöka få det att bli det. Vi får väl se hur det går. 
 
Hur som helst är jag halvsjuk. Känner mig uttråkad, ledsen och orolig. 
Mår rent utsagt jättedåligt för saker jag inte har en aning om. Mitt ständiga dilemma. 
Saknaden är enorm. Den har varit det hela helgen. Jag är fylld med tomheten. Om man nu kan vara det. 
Det är i alla fall så jag känner mig. Fylld med absolut ingenting. 
 
Jag ska försöka klara av dessa tre dagar jag har i skolan. För på torsdag åker jag till Stockholm och ser Bring me the horizon och Pierce the veil. Jag är så glad över detta. Yttligare 2 utav mina favoritband kommer jag få se. 
Det är i alla fall någonting. Någonting ljust. Något att se framemot. 
Men det känns som en lång tid tills dess. Som en evighet, fast jag vet att det inte är det. 
 
Jag försöker se ljust i mörkret. Men något oövervinnligt tar över. Jag känner mig så fast i något jag inte vill. 
Fast i mig själv. I ensamheten. Och ångesten som sakta men säkert äter upp mig. Tar över mig. 
Jag bara hoppas och önskar att det här har ett slut. Att det bara är en tidsperiod i livet och att jag snart mår bra igen. Helt bra. På riktigt. För en gångs skull.
 
 
Jag bara hoppas och önskar att allting ska förändras till det bättre någongång, väldigt snart.
Och tills dess, försätter jag med det. Fortsätter hoppas tills det inte längre går att hoppas.
Det känns som att det är det enda riktiga valet jag faktiskt har just nu.