Den långa väntan.

Säger farväl till November och hälsar December välkommen. Hoppas detta blir en bra månad. 
Ett bra avslut på året. Jag ska i alla fall försöka få det att bli det. Vi får väl se hur det går. 
 
Hur som helst är jag halvsjuk. Känner mig uttråkad, ledsen och orolig. 
Mår rent utsagt jättedåligt för saker jag inte har en aning om. Mitt ständiga dilemma. 
Saknaden är enorm. Den har varit det hela helgen. Jag är fylld med tomheten. Om man nu kan vara det. 
Det är i alla fall så jag känner mig. Fylld med absolut ingenting. 
 
Jag ska försöka klara av dessa tre dagar jag har i skolan. För på torsdag åker jag till Stockholm och ser Bring me the horizon och Pierce the veil. Jag är så glad över detta. Yttligare 2 utav mina favoritband kommer jag få se. 
Det är i alla fall någonting. Någonting ljust. Något att se framemot. 
Men det känns som en lång tid tills dess. Som en evighet, fast jag vet att det inte är det. 
 
Jag försöker se ljust i mörkret. Men något oövervinnligt tar över. Jag känner mig så fast i något jag inte vill. 
Fast i mig själv. I ensamheten. Och ångesten som sakta men säkert äter upp mig. Tar över mig. 
Jag bara hoppas och önskar att det här har ett slut. Att det bara är en tidsperiod i livet och att jag snart mår bra igen. Helt bra. På riktigt. För en gångs skull.
 
 
Jag bara hoppas och önskar att allting ska förändras till det bättre någongång, väldigt snart.
Och tills dess, försätter jag med det. Fortsätter hoppas tills det inte längre går att hoppas.
Det känns som att det är det enda riktiga valet jag faktiskt har just nu. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback