Och när jag tänker tillbaka inser jag hur försent allting är.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig, för att vara ärlig.
Jag bara hoppas på något och vill så gärna tro.
Trots att det känns meningslöst just nu.
 
Jag känner en del utav mig sakta men säkert går sönder inuti.
Men det är okej konstigt nog, hoppet jag haft så länge nu håller på och dör.
Men kanske lyckas jag ta mig igenom det med.
Någonstans måste jag intala mig själv att tro på det.
 
Och till slut kanske jag äntligen gör det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback