Maybe I was naive, got lost in your eyes, and never really had a chance.

Mitt huvud värker och jag mår väldigt illa. Så otroligt trött att jag tvingar mina ögonlock fortfarande hålla sig öppna.
Förstår mig inte riktigt på mig själv, varför gör jag såhär? Varför gör jag såhär mot mig själv?
Jag borde låta mig själv få sova, i timmar. Men det gör jag inte, jag tvingar mig vara vaken.
För vad? Det har jag ingen som helst aning om. Verkligheten känns ändå en aning lite för mycket för mig.

Jag har ingen större aning om vad som försiggår i mitt huvud. Skulle satsa på ett slags krig som kämpar på att få alla tankarna i styr.
Rädslan och ångesten närmare sig segern. Det känns förjävligt.
Måste intala mig själv att det kommer gå bra, att jag kommer klara det.
Men mina odds känns för små, nästintill omöjliga. Fan. Hur ska jag någonsin klara det här?

Ibland funderar jag på om det vore enklare att bara ge sig av. Börja om på nytt.
Någonstans, långt härifrån. Där ingen vet vem jag är. Aldrig sett mig förr och har ingen aning om vad jag heter.
Men jag inser ganska snart gång på gång, att jag måste ordna det jag har här först.
För att kunna komma någon annanstans. Där jag kan lämna allt bakom mig.
Jag har kommit för långt för att ge upp nu.

Därför ber jag något ohärdigt mycket att jag kommer lyckas med det här nu.
För det här kan vara ett utav dom väldigt få sätten att få mig bli lycklig. For real.
Eller nej. Det är ett utav de få sätten. Vem försöker jag lura? Jag vet ju att det är så.
Så nu ska jag kasta ut alla dåliga tankar, ut med alla negativa och nedstående tankar som sänker mig.
Bort med allt som vill ens försöka hindra mig. Jag har inte tid med onödiga hinder som jag själv skapar.

Fan vad allt känns så mycket bättre nu när man skrivit av sig alla tankar, alla känslor, allt som beskymrar en.
Tja.. Nästan allt iaf, det känns som en klump i magen men en lättnad i huvudet. Där det nyss var kaos.
Ibland är det väl ändå tur att man har en officell dagbok såhär på nätet. Bara för att få skriva.
Blir nog att käka nu, ta det lugnt, sova och må topp imorn, det är ju trots allt marken då, tjarråå.


Och ibland tror jag inte riktigt han förstår. Hur det egentligen ligger till. Hur det egentligen är.
Inte kan jag klandra honom för det heller. Eftersom det är begripligt att han inte kan förstå allt.
Speciellt inte allt som rör sig i mitt huvud. Inte begär jag det från honom heller. Inte riktigt.

Jag undrar vad som skulle förändras om han fick veta, hur det egentligen var. Eller snarare är.
Tänk om han skulle fly sin väg, eller stanna där, precis där han är. Le sitt fina leende och se mig rakt i ögonen,
Och faktiskt säga som det är.

Kommentarer
Postat av: Faktiskt Johanna

Även om du flyr ifrån skiten och börjar om på nytt, kommer du ändå att vara den du är. Man kan inte fly från sig själv eller sina problem. Det är något man måste ta itu med för att sedan kunna lämna.

Man kan ju inte lämna t.ex skoluppgifter utan någon text. man måste ju fullfölja uppgiften till det sista innan man kan lämna in den och glömma den.

2012-05-04 @ 18:51:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback