When the world pushes you to the bottom, you'll have nowhere to go but up.

Sitter uppe sent som vanligt. Funderar över livet.

Inser att jag inte är så speciellt aktiv någonstans. Min instagram är död. Min tumblr halvdöd.

Min facebook halvdöd, mest livlig i chatten om den är livlig överhuvudtaget.

Min msn lever en aning, Min blogg är inprincip död. Jag är inprincip död. Eller något, jag vet inte.

Känner inte för så mycket saker egentligen. Vet fan inte varför.

Allt är så konstigt just nu och jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen.

Jag tror jag är en blanding av både och.

Eller inget alls.

 

Jag vill så mycket, men ändå inget. Jag vill så lite men, ändå allt.

Jag känner mig hopplös, men ändå full av hopp.

Jag känner så mycket att jag inte känner något alls.

Jag vet verkligen inte vad som händer just nu, vad som händer med mig.

 

Jag saknar många men ändå inga.

Jag klarar mig fint utan folk men ändå vill jag ha sällskap.

Jag är så ensam. Jag är för ensam.

Fan vad jag önskar att jag hade någon hos mig just nu.

 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte vad jag ska tänka.

Vad jag ska känna, Vad jag ska tro, Vad jag ska hoppas.

Jag är rädd för att hoppas för mycket. Rädd för att hoppas för lite.

Fan varför är du inte hos mig just nu.

 

Ja, vill du att någon specifik person ska vara hos dig måste du ju bjuda personen.