Sista dagen på den där listan, tänkte att jag kunde passa på nu när jag har massor med tid typ.
Kan redan nu säga att detta inlägg kommer nog bli låååååååångt, ditt val om du tänker läsa eller inte.
Vad kärlek är, oj svårt ord det där "kärlek" tycker jag.
Det finns så många olika slags kärlek att ge, kan vara allt från vänskap, något man brinner för, en människa man tycker mycket om, familjen, djur, kreativet, intressen osvosv.
Finns så många slags "Kärlekar" men tänkte börja med en som alla flesta har stött på redan som små;

Vänskap är en kärlek till någon vän man tycker väldigt mycket om.
Som man litar på, hittar på saker med, pratar, skrattar och gråter med.
En person man helt enkelt älskar att umgås med, en som alltid ställer upp.
Sedan finns det ju falska vänner med, som påstår sig vara din vän men sedan hugger dig i ryggen så fort du vänder dig om.
Man kan nog märka vilka som är falska väldigt fort, det är nog såna som är alldelse för nyfikna.
Som liksom vill veta alla din brister och svagheter, så dom sedan när dom vet tillräckligt mycket om dig ska sätta kniven i ryggen på dig.
Sådana ska man akta sig för, därför ska man om man hittar en sann vän som finns där för dig alltid.
Både när du vill dela glädje och sorg, så ska du hålla hårt om den.
För äkta vänner är väldigt svåra att hitta, så jag nöjer mig gott och väl med mina bästa underbara vänner.
Ta åt er av varje ord jag säger till er, för jag menar varje ord jag säger.

Syskonkärlek är en annan slags kärlek mellan syskonen.
När man är mindre slår man, retar och gör dumma saker mot varandra men sedan när man växer upp och mognar inser man att ens syskon är absolut de bästa människorna som finns.
Det är de ända människorna som verkligen ställer upp precis exakt när som helst, vart som helst, hur som helst.
(såklart gör ens föräldrar det med, iaf de flesta.) Men man fårstår sig mer på sina syskon än sina föräldrar, speciellt när man blir äldre som sagt.
Kan redan nu säga att jag har världens bästa syskon och skulle inte vilja ha några andra än dem.
De är absolut de bästa människorna jag stött på, om jag ska vara ärlig.
Så många gånger det ställt upp för mig det går inte att beskriva med ord hur tacksam jag är över att jag har mina kära syskon så jag säger exakt samma sak till er som till mina vänner.
Jag älskar er, ni är världens bästa syskon.

Familjekärlek är en slags kärlek inom familjen, den är nog starkast av dem alla utan att man egentligen tänker på det fören det är alldelse försent.
När man kommer upp i tonåren, hänger med vänner varje dag, tycker ens föräldrar är alldelse för störande bara tjatar och gnatar på en hela tiden.
Klagar och gnäller, bråkar och skriker. Så vill man bara mer och mer bort från dem.
Man börjar skämmas över dem, vill inte visas i affärer eller liknade med dem.
Varför är det så egentligen? Det är ens förädrar, det är inget man kan ändra på.
Det är personer som skapat dig, inte ska man skämmas över några som gjort så du kom till världen.
Hur mycket de än klagar och begär allt för mycket saker av dig, beter sig som kompletta idioter så äre ens föräldrar, det är personer man alltid kommer att älska vare sig man står för det eller inte.
Jag älskar mina föräldrar, det är bland dom finaste människorna som finns faktiskt och jag hatar mig själv ibland att jag inte visar hur tacksam jag är över att jag har er.
Men tro det eller ej, jag är jävligt tacksam över att jag har er.

Kreativet är en slags kärlek enligt mig med.
Hur man kan uttrycka så många vackra känslor genom att bara rita/skriva.
Det är riktigt vackert, hur man kan formulera sig på ett sätt som att bara rita en bild.
En bild kan säga mer än tusen ord, det som inte går att skriva/berätta kan man istället uttrycka sig genom att rita.
Även när man läser en text med så vackra ord man inte ens trodde existerad, det är väldigt vackert det med egentligen.
Man ser inte det vackra ibland, man ser inte meningen med texten/bilden och därför tycker man det bara är skräp.
Detsamma med musik egentligen, melodin låter bra, personen sjunger bra men texten är värdelös = man lyssnar på den ändå.
Men om personen sjunger asdåligt & melodin låter skit men texten är riktigt fin = man lyssnar inte alls på den.
Skulle dock inte vilja påstå att alla är såna, men jag själv är en sådan person, dock inte alltid då men ibland/för det mesta.
Enligt mig är faktiskt kreativet en slags kärlek, hur knasigt det än låter.

Och till sist då, finns ju som sagt hundra slags olika kärlekar men denna som är ett utav de absolut vanligaste kärleken är ju kärleken mellan två personer.
Det är nog det flesta människor tänker på när dom hör ordet kärlek.

Kärlek mellan två olika människor.
Kemin mellan två personer då de bara klickar och man är som menade för varandra.
Jag tror det flesta människorna tänker på hjärtan, gulligull, kärlekspar som håller hand, trivs ihop, litar på varandra, älskar varandra, pirret i magen, glädjen som väller upp i hela kroppen när man ser personen man tycker om osv när man tänker på ordet "kärlek."
Men kärlek behöver inte alltid vara sådär "lyckligt" och "pluttinuttit."
Att vara kär är nog den mest underbaraste och förjävligaste känslan som finns egentligen.
Den är som underbarast när båda tycker om varandra lika mycket och verkligen gör det på riktigt.
När man verkligen menar varje ord man säger.
Medans den är som förjävligast när man går runt och är olyckligt kär, vet inte vad den andra tycker om en eller om den inte ens överhuvudtaget gör det.
Eller kanske blir "Lekt" med, att personen man tycker om behandlar en som en leksak som man inprincip kan göra vad som helst med, när som helst.

Det flesta människor kan känna sig "tom" som att något "fattas" när man inte är kär/aldrig varit det.
Och kanske är det så? Att när man inte är kär så är det en del av dig som faktiskt fattas?
Många söker kärlek på olika sätt, visa genom ett ganska närgånget sätt såsom att klänga och hänga på personen man är intresserad av vilket kan bli väldigt jobbigt i längen så när personen "fått vad den vill ha"/"tycker det blir alldelse för mycket" drar sig undan.
Medans andra tar det på ett alldelse försiktigt sätt så man kanske helt enkelt tröttnar.
Må för att det är ganska spännade och mysiskt till en början, men sedan utan att någonting händer kanske man ger upp hoppet (om man inte är så passa nyfiken själv och gör någonting åt det.) vilket kan vara väldigt synd eftersom det kunde leda till något stort och kanske seriöst.

Eftersom många människor känner denna "tomhet" söker många efter den och vissa gör det på det absolut lättaste sättet = Internet.
Det kan leda till något bra och något dåligt, fast det kan ju allting in princip göra.
Jag tror inte på distans föhållanden egentligen, det kan funka men det känns inte riktigt seriöst.
Må för lite distans är väl okej men alldelse för lång, nah det vet jag inte riktigt.
Men jag tror lite mer på "slumpen" man ska inte leta efter kärleken, den ska komma till en själv.
Helt plöstligt ären bara där, framför ögonen på dig och då gäller det att ta riskerna man får.
(Vilket jag kommer på alldelse försent, suck..)

Ja, tror det var allt jag hade att säga om "vad kärlek är" enligt mig.
Riktigt jävla långt inlägg, men dom som orkar läsa hela inlägget tycker jag ska kommentera så jag kan hedra er i all evighet osv, haha neh men!

Blev inte flera bilder för då skulle inlägget bli undra gånger längre än vad det redan är.
Kommentera gärna vad ni tycker om kärlek och vad kärlek är för er, skulle vara intressant att veta, hihi puss.