Jag vill skriva av mig, allt från första början, berätta hela storyn, alla mina känslor.
Alla mina tankar, mina drömmar, mina mål.
Det skulle blivit på tok för mycket, det skulle blivit för mycket för ett inlägg.
Det skulle kunna bli en bok, eller två, kanske tre.
Men jag kan inte, jag vill inte och orkar inte.

Vet inte varför jag känner sån ångest, sån stor press.
Skulle vilja spy upp mina känslor o trampa ihjäl dom.
Det är dom värda, ärligt talat, det enda jag kan tacka dom för att dom inte kan döda mig.
Tur är väl det, för livet kan vara väldigt underbart det med, Ibland, väldigt sällan.

Jag vet inte varför jag känner såhär egentligen.
Känner mig en aning besviken, besviken på mig själv.
Haft så höga förväntningar på mig själv, inte klarat av att uppfylla dom.
Så blev det såhär, jag sitter i förtvivlan om vad jag ska göra. Suck.
Idiotiska mig, att jag aldrig någonsin ska klara att göra någonting rätt..

Jag tänker alldelse för mycket, vill ha någon att prata med, som kan hjälpa mig att svara på mina frågor.
Jag har ingen.
Ärligt talat, har inte en blekaste aning om vem jag skulle kunna prata med, vem jag skulle kunna lita på.
Så jag litar på mig själv. Jag försöker lösa det själv.
Jag måste lösa det på något sätt och om jag inte löser det själv kanske det aldrig blir löst.

Damn, jag har verkligen ingenaning om vad jag ska göra, vad jag ska ta mig till.
Skjut mig någon.