00.54

Har en klump i halsen. Mår illa. 
Vill gråta, kräkas och gråta ännu mer. 
Ångest inför morgondagen, oro för ikväll.
Mamma åkte precis in med ambulansen. 

Hela min kropp blandades men en ångestfylld oro och jag vill bara gråta. Men jag kan inte. 
Ikväll är det bara jag och Iva. 

Rädd för morgondagen. Orkar inte mer. 
Kan det inte äntligen bli dags? 


Ger upp

Allt är hopplöst. 
Det är ingen idé att hoppas längre. 
Jag hade fel. Så oerhört mycket fel. 

Är så arg och besviken. Vad tänkte jag ens med? 
Dumma mig som trodde jag visste bättre. 

Orkar inte mer.


Hoppas du ser det här

Jag har förlorat allt. 
Det enda riktigt viktiga. Det enda jag riktigt bryr mig om. Får jag inte ha med att göra. 
Jag är knäckt, sårad och sönderslagen. 

Den enda jag på riktigt älskar får jag inte ens tala med. Jag behöver ju det. Jag behöver få prata med honom. Varför förstår han inte det själv? 
Vi två behöver varandra som mest just nu. Vi behöver varandra för att orka klara av allt jobbigt som är just nu. 

Snälla, säg till dom att du behöver mig. Säg att du verkligen verkligen behöver mig. Säg att du vill få prata med dig för du behöver mig nu. Snälla gör allt för att vi ska få ha kontakt. 
För jag mår så dåligt av att inte få det. 
Jag behöver få prata med dig och endast dig. Jag behöver få vara med dig och endast dig. 
Känner du inte samma sak? 

Jag ber dig. Jag mår så dåligt utan dig. 
Vill bara att du och jag ska må bra tillsammans. Vill att jag som din flickvän ska få vara delaktig i processen. Att jag ska få hjälpa dig. Snälla behöv mig. 

Jag älskar dig. Jag älskar dig så jävla mycket. 
Det får inte sluta såhär. Du och jag får inte ta slut. Det ska ju vara vi älskling. 
Glöm inte bort hur bra vi egentligen mår med varandra. 
Allt fint och underbart vi gjort. Allt fint och underbart vi kommer göra. 
Så snälla snälla snälla. Be om att få prata med mig igen. 

Jag är så orolig över dig. Jag behöver höra ord som att du älskar mig ifrån dig. Och att vi aldrig kommer ta slut. 

Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag vill så gärna att du ska göra detsamma, och känna som mig. Jag är här. Villig att stötta dig till tusen. Välj inte att utesluta mig. ❤️


Kan inte tänka klart.

Försöker. Försöker. Försöker.


Mår så dåligt.

Första gången på riktigt länge jag skriver i dig igen. 
Och som så många gånger förr är det för samma anledning. 
Har sovit säkert 2 timmar i natt. Jag bara gråter och gråter och det tar aldrig slut. 
Jag mår så dåligt nu. Vill bara att allt ska vara bra men det blir sällan som man vill. Det vet vi ju alla. 

En ständig oro tränger sig på. Ångesten är inblandad med såklart. Vad om inte den skulle annars vara det? 

Det är svårt nu för tiden. 
Ingenting är egentligen som det ska. 
Jag är sårad, sviken, tom, fylld, ledsen, arg, trasig, söndermalad i tusentals bitar. 
Det är för mycket. Det har blivit för mycket. 

Jag önskar bara saker hade varit mindre komplicerat. 
Varför är det så svårt att vara ärlig mot mig? Varför är det så svårt att älska mig? 
Varför är det så svårt att vara jag?


Det räcker med att du älskar mig.

Låg i sängen efter att haft konstig känsla hela dagen. 
Lyssnade på musik och försökte somna, lyssnade på gamla bra låtar och även nya. 
Blev helt superpepp och astaggad, helt sjukt vad jag är festivalsugen!
 
Åhhh vad jag vill till bråvalla nu, snällasnällasnälla ge mig pengar och biljetter!
Hade varit drömmen, bra musik och bra sällskap. Fan vad det behövs just nu!
 
Ikväll mår jag bra, idag är jag så jävla glad!


Något inom mig.

Känner mig trött och arg och ledsen och arg och ledsen och arg och väldigt ledsen och arg. 
Meningslös, meningslös, meningslös, meningslös, meningslös, meningslös, meningslös.
All min energi går till alla andra. Jag vill klara det, jag vill klara det, jag vill jag vill jag vill vill vill.
Jag kan inte klara det, kan inte, orkar inte, går inte, kan inte, orkar inte, går inte. 
Hjälp mig någon. Hjälp mig.
 
Jag kan inte mer, orkar inte mer, fixar inte mer, kräv inte mer, snälla låt mig vila, snälla låt mig bara leva. 
Begär inte mer, klaga inte mer, låt mig vara, låt mig vara i fred, låt mig må bra, bara ett litet tag. 
Jag ber, jag ber, snälla. Jag vill inte mer, jag vill inte.
 
Det är för mycket just nu, det är för svårt för mig på ensam hand. 
Jag vill vara lycklig, jag vill vara glad. 
Men vem har jag? 


Kommit till punkten då att ge upp ser ut som ett alternativ.

Det är inte alltid man vet om saker och ting är värda det. 
Min kropp sviker mig och ber om vila. 
Jag vill bara ge upp. 


Sextonde maj

Jaha. 
Fredag igen. 
Det är fint väder. 
Och jag är ensam. 
 
Förvånad? 
Nej. 
Inte direkt. 
 
Känner mig patetisk. 
Känslor pendlar upp och ned. 
Blandas med ångest och glädje, sorg och smärta.
Konstigt humör.
Tröttsamt humör.
 
Suck.  
 
Hatar att skriva såhär.
Varför skriver jag såhär? 
Vet inte. 
 
Känner mig ensam. 
Är väldigt ensam. 
Det gör mig ledsen. 
Vill inte vara ledsen. 
 
Vill vara glad. 


Finaste människan på jorden! ♡

 
Fick nog den finaste överraskningen man kan få!
Blombudet kom och plingade på min dörr idag för att ge mig världens finaste bukett utav världens finaste person!
Han vet verkligen vad han ska göra för att min dag ska bli bättre! 
 
Och herregud vad jag älskar honom. Jag älskar honom. Jag älskar dig Benjamin Midtvedt.
Jag älskar dig så himla mycket. Du är den bästa som finns! 
 
 
 


Tomt

Sorgsen. 
Har så mycket att skriva. Vet inte hur. Lämnar det nog blankt, ändå. 
 


Regnet öser ned, och jag kan inte låta bli att undra, är det du?

Så dagen har slutligen kommit, dagen som förändrade allt.
 
För exakt ett år sen var du här vid min sida.
Men det var också för ett år sen jag fick ta farväl av min bästa vän för gott.
För ett år sen slockna min värld, för ett år sen rasa den samman. Det har varit svårt utan dig.
Saker och ting är inte längre densamma, och mycket har förändrats sen då och nu.
Men min kärlek och saknad efter dig är lika stor.

 
Jag kan inte fatta att ett helt år har gått sen vi sist sågs, att jag nu klarat mig ett helt år utan dig.
Och att det kommer bli fler tar kål på mig. Jag vill inte längre. Jag vill inte utan dig.
Jag behöver dig. Jag behöver dig.
Snälla kom hem.
 


Ensam.

Känner mig som rubriken lyder. Så fruktansvärt ensam.
Jag hade önskat att någon velat ställa upp för mig, att någon skulle stannat kvar för min skull trots alla nackdelar det kommer att ge. 
Jag hade önskat jag hade mer tid. Så jag hade sluppit stressa så mycket med skolarbeten och att få till det fint här tills imorgon när det är visning på bostaden. 

Jag hade önskat jag fått höra några extra fina ord idag. 
Önskar jag fått vakna upp till något riktigt fint imorgon. Önskar någon velat lägga ned extra energi och tid på mig nu. Låtit mig få höra det jag behöver höra. Låtit mig få känna mig älskad och uppskattad.
Men man får inte allt man önskar sig. 
 
Vill bara ha tid för mig själv, slippa tänka på skolan och allt jävla plugg.
Slippa tänka på att jag inte säger och gör fel saker utan att jag kan känna att jag kan vara mig själv. 
Att jag duger som jag är. Att JAG är tillräcklig som jag är. 
Att jag inte behöver förändras. 
 
Jag försöker ge alla det dem behöver, ge dem råd och finnas där. 
Men jag får ingenting tillbaka, ingen jävla uppskattning, ingenting. Absolut ingenting. 
 
Jag är så jävla trött på mig. Trött på omgivningen. Trött på skolan och livet i sig. 
Jag fixar detta inte. Jag kan inte vara positiv när jag aldrig får någon positiv respons tillbaka. 
Jag kan inte vara glad när alla drar ned mitt humör och inte ens visar uppskattning tillbaka.
Jag är så jävla ensam, så sjukt jävla ensam och jag hatar det.
Jag hatar det.  


När världen slocknar och tiden stannar.

Den rasar samman ytligare en gång till. Och jag förstår nu hur jag måste bygga upp den igen. 
Aldrig trodde jag det skulle vara såhär svårt att älska en annan människa på det djupare planet. 
Jag visste ju iofs hur det kändes när hoppet dog och världen rasa samman. 
 
Men på det planet när människan man älskar betyder mer än vad något annat gör. När den och dens välmående är viktigare än ens eget. Jag visste inte att det var så svårt att älska en annan människa. 
Hur varje del inom en slits itu när man hör ord som att "Det är över nu." 
 
Jag vill inte känna. Vill inte tänka. 
Men jag gör det. Jag gör det så himla mycket. 
 
Och allt jag verkligen kan göra nu, är att hoppas på att framtiden blir bättre. 
Det är nu det är slutet på det första tragiska kapitelet. När vi släppt det här, kan vi börja på ett nytt. 
Jag hoppas du bara inser hur dumt allt det här är och vill det lika mycket som jag. 
Det ska ju vara vi. Du och jag. 


Jag är så jävla rädd.

När jag ändå håller på och ångesten tar över helt då jag känner det för var minut som går kan jag passa på och säga det helt. 
Jag är livrädd. Jag skakar. Mår skit. Vill gråta. 
Drömmer jobbiga drömmar nästintill varje natt och.. Gamla saker river mig i stycken gång på gång. 
 
Kan inte någon älska mig?