Han glömde bort vem jag var.

Halva jag skriker på mig själv; släpp taget, radera, radera, ta bort, ut, försvinn med allt, bort bort bort.
Den andra halvan bönar och ber om att få ha det kvar. Pressar det hårt emot mitt bröst som om det vore det dyrbaraste jag har. Även om det krossar mig varje dag att se.
Även om det krossar mig varje dag att det finns kvar.

 

Jag vet att det är över, jag förstår det nu. Det jag en gång haft har jag inte längre kvar.
Och jag behöver slita mig loss ifrån min inre röst. Ifrån mina allt det jag känner och tänker.



Han skiter i mig. Han vill inte ha med mig att göra. Annars hade han inte tagit bort allt som var om oss. 
Allt som hade med oss att göra. 

 

Han älskade nog mig aldrig. Inte på riktigt. För i så fall hade han gjort det på ett annorlunda sätt. 
Han hade avslutat det vi hade på ett annat sätt. Om han verkligen hade älskat mig. 

 

Orden står som skrivna framför mig. Det här kommer nog ta tid. Men hur lång tid vet jag inte.
Inte för lång, hoppas jag. Även om jag vet att jag har så himla fel. Så otroligt himla jävla fel. 

 

Klarar inte. Kan inte. Går inte. Behöver dig. Behöver dig så jävla mycket. 
Men egentligen gör jag inte det, och det vet jag. Trots det kan jag inte tänka mig ett liv utan dig.
Du förändra det så jävla mycket. Gjorde saker och ting så himla mycket lättare för mig. 
Och allt jag fick känna. Allt jag fick känna tack vare dig. 

 

Din närhet, värme, glädje, kärlek. Allt, allt, allt behöver jag. Behöver dina ord. Behöver få höra din röst. 
Jag kommer aldrig kunna älska någon igen. Jag är så säker på att det. 
Jag kommer aldrig älska igen. 



Allt var enklare med dig vid min sida.

Dagarna går. Dag ut, dag in. 
Märker inte så mycket av dom längre. Glömmer bort tid och rum. 
Det är svårt just nu. Och det är sällan saker och ting verkligen känns bra. 
Jag måste medge att jag saknar honom, mer än vad jag någonsin saknat någon. 

Kan inte tänka klart. Har för ont i huvudet. Och saker spelar inte längre någon roll. 
Hopplösheten är på topp. Glädjen är som bortsprungen. 
Det blir bara värre och värre för varje dag som går. Blir bara tommare och tommare. 
Så tom att jag till slut inte kommer känna något alls. Men helt ärligt är det det jag vill just nu. 

Jag vill inte känna. Klarar inte av att känna. Vill inte tänka. 
Vill bara leva. Andas. Få dagarna att gå. På ett effektivt sätt som gör att inte hela livet pausar. 
För det är det det har gjort nu. Mitt liv har pausat. Och jag orkar inte starta igång det. 
Jag orkar inte utan dig. Klarar inte. Vill inte. Inte utan dig. 
 
Du är verkligen allt för mig. 
 
Jag hoppas så himla mycket att en dag när jag vaknar upp, så är det som vanligt igen. 
Jag kommer få se ditt namn och känna mig fyllas med någon värme som bara du lyckas fylla mig med. 
Om på nytt. 

Och det kommer vara början och slutet på allt som en gång var.


När allting är förlorat, tänk på mig. När alla ljus har slocknat, tänk på mig. Kom ihåg denna natten och att jag älskade dig.

Önskar det var sista året för mig på gymnasiet. 
Har sådan längtan bort. Någonstans, vart vet jag inte. Men någonstans.
Bort från allt, bort ifrån det som varit.
 
Jag vill vara den som försvann och aldrig mer kom tillbaks. 
Jag vill vara den dom pratar om. Den dom undrar vem jag egentligen var. 
 
Och en dag hoppas jag du vaknar upp. 
Och inser vad som inte längre finns kvar. 


Blankt

Jobbig kväll med mycket känslor och tankar. 
Vet varken in eller ut, varken det ena eller det andra och allt känns svart. 

Efter att konstant undvikit mig i 2 veckor utan vidare förklarning och lämnat mig som ett stort frågetecken med många tankar och frågor jag aldrig fått besvarade, fortsätter det. 
Han ringer till min mamma och säger att han är orolig att jag ska ta mitt liv.
Hur skulle jag ens kunna säga det? När han blockerat mig överallt och valt att utesluta mig totalt under en rätt lång tid nu. 
 
Fick reda på att han ändrat även sin profil idag utav vänner. Att han pratar med andra nu. 
Som en spark i magen och sten i halsen sväljer jag det. Menar på att det är okej. 
Det är ju inte han och jag längre. 
Det har han ju valt. 
 
Jag bara fattar inte. Förstår inte. 
För knappt en vecka sen skulle det ju för evigt vara du och jag. Det var bara mig du ville ha. 
Den enda viktiga. Den enda du någonsin skulle kunna älska. Det var ju mig. 
Och det skulle det alltid vara. 
 
Du sa ju det. Lovade det. Betydde det ingenting? 
Har du glömt det nu? Har du glömt mig nu? Och allt vi någonsin gjort tillsammans? 
Jag vet inte. Är så förvirrad. Tom. 
 
Kanske älskade du aldrig mig.


Jag gjorde fel.

Jag trodde verkligen allt skulle bli bra. Jag trodde verkligen verkligen verkligen. 
Men jag förstörde det. Jag sumpade det. 
Och nu är han inte längre min. 
 
Han jag älskar mest av allt. Som svor att han älska mig ännu mer. Är inte min. 
Han som alltid sa om och om igen att jag var den finaste som fanns. Är inte min. 
Han som åkte 6 timmar den där nyårsaftonen förra året endast för att träffa mig. Är inte längre min. 
Han. Han jag kunde gå genom helvete för. Som jag så många gånger gick genom helvete för. Är inte min. 
Han jag varvade Super Mario-spelen med. Är inte längre min. 
Han jag åkte med utomlands för första gången i mitt liv, och även helt ensam med. Är inte längre min. 
 
På bara en sekund. Sen var han inte min. 
 
Jag trodde du sakna mig. Trodde du älska mig. Du har ju sagt det varenda dag fram tills då. Jag ville bara väl. Ville bara att allt skulle bli som vanligt igen. 
 
Och inte ens för en sekund, tänker jag säga något annat. Jag älskar dig än, jag kommer alltid älska dig. 
 
Vi har ju gjort så mycket tillsammans. Så mycket fint. Jag ville få det att fungera. På riktigt. Få det som det alltid varit. Men det var fel. Jag gjorde fel. 


Jag har en plan

Jag har en plan. Men om den är bra eller ej, det återstår att se. 
Jag hoppas på det bästa men måste förvänta mig det värsta.
Kanske går det som planerat kanske inte. Men jag har en plan. 
Och så länge jag har det, kommer det bli bra till slut.
Hur det nu än slutar. 
 
Hoppas jag hinner i tid.


Mitt fina hjärta.

 
Det här är han. Han som är min.
Den finaste, underbaraste och mest älskvärda människan som finns. 
Och han är bara min.
 
Imorgon fyller han 18 och på lördag har vi 8 månader tillsammans. Men jag får inte träffa honom.
Vad gör man när man inte får vara med den man älskar mest av allt? Jag vet inte.
Allt jag vet är att jag älskar dig i djupet av mitt hjärta och jag bara önskarönskarönskar denna hemska mardröm har sitt slut. Men det är inte vi som bestämmer just nu. Det är dom. 
Jag vill bara att allt ska bli bra igen.  ❤


Tomt

Oro. Konstant oro. 
Den försvinner aldrig, ger sig aldrig, slutar aldrig. 
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Har inte matlust längre, orkar inte längre, vill inte längre. Kan inte sova. Vaknar flera gånger per natt bara för att se ditt namn på displayen, men den dyker aldrig upp. 

Drömmer om oss. Dig och mig. Drömmer om oss. 
Drömmer om hur allt är bra. Hur du hör av dig. Hur vi ses igen. Och allt är bra. 
Drömmer tillbaka till vissa ögonblick. Drömmer tillbaka till allt det fina som vi gjort.

Klarar inte mer. Klarar inte. Klarar inte. 

Det har gått en vecka. En vecka med konstant oro och ångest. Jag mår så jävla dåligt rent utsagt. Allt jag vill är att det ska vara som vanligt att det ska vara bra igen. Att jag ska få tillbaka min pojkvän. 
Allt jag vill är få tillbaka min pojkvän. 

Kan inte denna mardröm bara ta slut.



00.54

Har en klump i halsen. Mår illa. 
Vill gråta, kräkas och gråta ännu mer. 
Ångest inför morgondagen, oro för ikväll.
Mamma åkte precis in med ambulansen. 

Hela min kropp blandades men en ångestfylld oro och jag vill bara gråta. Men jag kan inte. 
Ikväll är det bara jag och Iva. 

Rädd för morgondagen. Orkar inte mer. 
Kan det inte äntligen bli dags? 


Ger upp

Allt är hopplöst. 
Det är ingen idé att hoppas längre. 
Jag hade fel. Så oerhört mycket fel. 

Är så arg och besviken. Vad tänkte jag ens med? 
Dumma mig som trodde jag visste bättre. 

Orkar inte mer.


Hoppas du ser det här

Jag har förlorat allt. 
Det enda riktigt viktiga. Det enda jag riktigt bryr mig om. Får jag inte ha med att göra. 
Jag är knäckt, sårad och sönderslagen. 

Den enda jag på riktigt älskar får jag inte ens tala med. Jag behöver ju det. Jag behöver få prata med honom. Varför förstår han inte det själv? 
Vi två behöver varandra som mest just nu. Vi behöver varandra för att orka klara av allt jobbigt som är just nu. 

Snälla, säg till dom att du behöver mig. Säg att du verkligen verkligen behöver mig. Säg att du vill få prata med dig för du behöver mig nu. Snälla gör allt för att vi ska få ha kontakt. 
För jag mår så dåligt av att inte få det. 
Jag behöver få prata med dig och endast dig. Jag behöver få vara med dig och endast dig. 
Känner du inte samma sak? 

Jag ber dig. Jag mår så dåligt utan dig. 
Vill bara att du och jag ska må bra tillsammans. Vill att jag som din flickvän ska få vara delaktig i processen. Att jag ska få hjälpa dig. Snälla behöv mig. 

Jag älskar dig. Jag älskar dig så jävla mycket. 
Det får inte sluta såhär. Du och jag får inte ta slut. Det ska ju vara vi älskling. 
Glöm inte bort hur bra vi egentligen mår med varandra. 
Allt fint och underbart vi gjort. Allt fint och underbart vi kommer göra. 
Så snälla snälla snälla. Be om att få prata med mig igen. 

Jag är så orolig över dig. Jag behöver höra ord som att du älskar mig ifrån dig. Och att vi aldrig kommer ta slut. 

Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag vill så gärna att du ska göra detsamma, och känna som mig. Jag är här. Villig att stötta dig till tusen. Välj inte att utesluta mig. ❤️


Kan inte tänka klart.

Försöker. Försöker. Försöker.


Mår så dåligt.

Första gången på riktigt länge jag skriver i dig igen. 
Och som så många gånger förr är det för samma anledning. 
Har sovit säkert 2 timmar i natt. Jag bara gråter och gråter och det tar aldrig slut. 
Jag mår så dåligt nu. Vill bara att allt ska vara bra men det blir sällan som man vill. Det vet vi ju alla. 

En ständig oro tränger sig på. Ångesten är inblandad med såklart. Vad om inte den skulle annars vara det? 

Det är svårt nu för tiden. 
Ingenting är egentligen som det ska. 
Jag är sårad, sviken, tom, fylld, ledsen, arg, trasig, söndermalad i tusentals bitar. 
Det är för mycket. Det har blivit för mycket. 

Jag önskar bara saker hade varit mindre komplicerat. 
Varför är det så svårt att vara ärlig mot mig? Varför är det så svårt att älska mig? 
Varför är det så svårt att vara jag?


Det räcker med att du älskar mig.

Låg i sängen efter att haft konstig känsla hela dagen. 
Lyssnade på musik och försökte somna, lyssnade på gamla bra låtar och även nya. 
Blev helt superpepp och astaggad, helt sjukt vad jag är festivalsugen!
 
Åhhh vad jag vill till bråvalla nu, snällasnällasnälla ge mig pengar och biljetter!
Hade varit drömmen, bra musik och bra sällskap. Fan vad det behövs just nu!
 
Ikväll mår jag bra, idag är jag så jävla glad!


Något inom mig.

Känner mig trött och arg och ledsen och arg och ledsen och arg och väldigt ledsen och arg. 
Meningslös, meningslös, meningslös, meningslös, meningslös, meningslös, meningslös.
All min energi går till alla andra. Jag vill klara det, jag vill klara det, jag vill jag vill jag vill vill vill.
Jag kan inte klara det, kan inte, orkar inte, går inte, kan inte, orkar inte, går inte. 
Hjälp mig någon. Hjälp mig.
 
Jag kan inte mer, orkar inte mer, fixar inte mer, kräv inte mer, snälla låt mig vila, snälla låt mig bara leva. 
Begär inte mer, klaga inte mer, låt mig vara, låt mig vara i fred, låt mig må bra, bara ett litet tag. 
Jag ber, jag ber, snälla. Jag vill inte mer, jag vill inte.
 
Det är för mycket just nu, det är för svårt för mig på ensam hand. 
Jag vill vara lycklig, jag vill vara glad. 
Men vem har jag?