Vem är jag?

Inget speciellt. Ingen speciell. 
 
Saknar något. Saknar att känna något. 
Vill så gärna vara någon, för någon. Vill så gärna känna.


Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Vad jag bryr mig om nu, är att du kommer nära mig
även om det är försent att älska dig
Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng, lyssna till samma regn

Vad jag bryr mig om nu, är att få ut dig ur skallen
att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss

Vad jag bryr mig om nu, är att aldrig ge hjärtat rakt ut

Vad jag bryr mig om nu, är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som om det går på dig

Vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det, hur smutsigt livet blivit

Och vad jag bryr mig om nu
är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt,
nästa gång du lovar någon allt

Vad jag bryr mig om nu, är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig.

Vad jag bryr mig om är att se dig gråta,
för jag har gråtit,
och du ringde aldrig.

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, 
även om jag inte kommer tillbaks till dig

Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion,
när du går sönder inuti,
så som jag gjorde nyss.

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaka till dig

Vad jag bryr mig om är att höra dig andas, veta att du är nära

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig.

Säg nånting, säg nånting.


04.59

När jag tänker tillbaka till stunderna, så inser jag att det inte är dig jag ser när jag minns dem.
Jag minns vad jag kände, jag minns hur det såg ut. 
Och jag minns att jag var djupt förälskad i någon jag faktiskt aldrig på riktigt kände. 
 
Det fanns så mycket mer än vad jag fick se. Och även om jag inte förstod det då så tror jag att du varnade mig.
Så många gånger att du varandra mig för dig. Jag trodde jag hade sett allt.
Men det fanns så mycket mer.


Staden jag förälskade mig i

Jag förälskade mig i en stad jag förmodligen aldrig hade vistas i om det inte vore för att jag mött dig.
Det fanns så mycket vackert med denna stad. Trots att det var vinter då när jag första gången befann mig där så älskade jag det. "Du kommer älska det ännu mer på sommaren, det är då det är vackert här." Sa du till mig.

Jag minns första gången, chocken över din utsikt ifrån ditt rum. Åh, vad jag älskade ditt rum.
Om inte för din vackra utsikt över skyhöga berg med snö och ica nedanför (fniss) så var det för din 2 meters höga spegelgarderob jag fattade ett snabbt tycke för.
Men det var andra gången som var så bra. När jag hade missat mitt tåg hem till dig, och allt var inställt.
Jag bad min mamma skjutsa mig till Uddevalla för att hinna med sista bussen upp till dig.   
 
När jag väl kom fram var det midnatt. Trots att det var kallt men redan i mars månad fyllde du mig med en sådan värme. "Kom vi går här" Sa du. Glad för att visa runt mig i din stad, även om det var mörkt och folktomt.
Vi gick uppåt, en smal gata med kullerstenar och lägenheter. Förbi din skola och en gammal lekpark. 
Det där jädra huset med jättespindeln på sidan om som jag hatade så mycket. 
 
Men gud vad jag älskade det. Älskade varje sekund den där kvällen i mars. 
Trots det brukade jag vara ledsen den här tiden, men jag förstod aldrig varför. Allting var ju så bra.
Men ändå var något fel. Jag visste ju egentligen det. Det var ju därför jag var så ledsen.
Två veckor efter skulle jag få veta.


Ledsen igen.

Sorgen sitter i halsen. 
Kanske är detta patetiskt, men jag tror det också kan vara bra. 
Att jag skriver av mig det som gör mig ledsen för stunden, någonstans där ingen dömmer mig eller säger att det inte är okej. Typ som här. Det känns som en okej tröst.
 
Såg nyss en gif, ifrån Pokémon. Kommer ihåg den där kvällen. 
Tror det var andra gången jag var hos dig. Jag hade berättat hur gärna jag ville ha ett DS och spela alla möjliga roliga spel. Du sa att du hade ett jag kunde få och det fick jag den gången.
När vi låg där i din säng. Dagarna var korta då. Det var vinter än. Alldeles mörkt ute. 
 
Det enda ljuset vi hade var skärmen ifrån ditt DS medan vi fångade tusentals söta pokémons. 
"Vad ska dom heta?" frågade jag och du sa att du visste. Men jag fick inte se förens efteråt.
Det var ett namn som rimmade på mitt smeknamn. Och så blev det efter. Vi döpte alla efter oss.
 
Det var en fin stund. Jag minns glädjen. Det var innan allt blev fel. Det var innan jag visste allt. 
Innan jag visste hur det egentligen var. Verkligheten. 
Om jag bara hade vetat bättre.


Snälla jag ber dig nu, släpp mig.

Inte en enda dag. Jag vill bara få dig ut ur mitt huvud men det verkar inte som det går. 
Jag ber dig nu, snälla låt mig gå. Låt mig komma vidare. För jag känner mig så fast och alla tankar och känslor plågar mig. 
Jag vill inte känna såhär mer, jag vill inte mår såhär mer. Så snälla låt mig gå. Låt mig få ro. 
Jag vet att det är dumt att be dig något sådant när du egentligen redan gjort det, och förmodligen redan kommit över allt med mig. Och mår bättre. Utan mig.
 
Jag kan inte mer. Klarar inte. Orkar inte. Ikväll tappade jag det.
 


06.16

Ännu en natt jag är uppe försent. 
Flera nätter på rad nu. 
Måste få tillbaka en rimlig rutin. Detta fungerar inte.

Mår så illa av min sömnlöshet och hela världen snurrar. 
Tror jag förövrigt börjar bli sjuk. 
Great. Kul. Ingen bryr sig. Dö. Tack. Hejdå. 


Möjligtvis ett av det finaste.

 


Det sista utav dig försvinner ut ur mig.

Tack för allt.
 
 


02.38

 
You still cross my mind from time to time. And I mostly smile. 
Still so set on finding out where we went wrong and why 
So I retrace our every step with an unsure pen, 
trying to figure out what my head thinks, 
but my head just ain't what it used to be. 
And then again, what's the point anyway? 
I remember you ascending all the stairs up to the balcony 
to see if you could see me - hidden quietly away 
And I remember the skin of your fingers, 
The spot three quarters up I'd always touch when I was out of things to say. 
You held my hand, but you were too afraid to speak and I could never understand. 
I remember when you leaned in quick to kiss me, and I swear, 
that not a single force on earth could stop the trembling of my hand, 
And I remember how you smiled through the smoke 
in a crowded little coffeehouse and laughed at all my jokes. 
And I remember the way that you dressed and, 
how we wasted all the best of us in alcohol and sweat 
And I remember when I knew that you'd be leaving, how I barely kept up breathing 
and I bet if I had to do it all again, I'd feel the same pain, 
And I remember panicked circles in the terminal in tears. 
How I wept to god in fits. I've hated airports ever since. 
It must be true what people say, that only time can heal the pain. 
And every single day I feel it fade away, but - 
I still remember how the distance tricked us, 
and lead us helpless by the wrist into a pit to be devoured. 
I still remember how we held so strong to this, 
though we had never really settled on a way out. 
I still remember the silence, and how we'd always find a way 
to turn and run to our mistakes. 
I still remember how it all came back together just to fall apart again. 
My dear, I hear your voice in mine. 
I've been alone here, I've been afraid, my dear. 
I've been at home here. You've been away for years. I've been alone. 
I breathed your name into the air; I etched your name into me. 
I felt my anger swelling; I swam into its sea. 
I held your name inside my heart, but it got buried in my fear. 
It tore the wiring of my brain; I did my best to keep it clear. 
So, dear, no matter how we part, I hold you sweetly in my head. 
And if I do not miss a part of you, a part of me is dead. 
If I can't love you as a lover, I will love you as a friend. 
And I will lay a bed before you; keep you safe until the end.


04.09

Önskar jag hade någon som låg uppe sent och smsade med mig.
Någon som sa alla fina saker jag hade velat höra ikväll. 
Eller någon som kunde sneakat ut med mig, sent på natten för att prata om allt och inget. Trots minusgrader i det kalla höst vädret hade jag velat bli alldeles varm. Sådär underbart nyförälskat varm. 

Ikväll hade jag velat somna i någons armar.


13.09

 


22.23

Ingen behöver mig.


'Cause the hardest part of this, is leaving you.

Idag har varit en jobbig dag.
Imorgon är det dags att ta farväl utav den mest älskvärda och underbara varelsen som just nu existerar på denna jord. 

 

Vi åkte ut en stund. Mamma, Iva och jag. Trots att klockan var alldeles för mycket. I 2 timmar åkte vi bara. 
Det är trots allt sista kvällen för oss 3 tillsammans. Känns tungt i hela hjärtat. Sorgen tränger sig igenom.
Imorgon är det dags att säga farväl till vår älskade Iva. Hoppas innerligt att hon får det lika bra hos sin nya familj. Och att hon inte klarar av testet i Januari, så hon kan komma tillbaka hem till oss igen, där hon hör hemma.

 

Mitt fina hjärta, så jag älskar dig.

 


Stockholm

 
Var i stockholm i söndags, längtar redan tillbaka. 
Kanske blir det stockholm i helgen igen. Hoppas. Mår så himla bra där. 
Mår så himla bra med min Johanna. Världens bästa Johanna.

Allt börjar bli bra igen, och jag är riktigt jävla glad! 
Ser fram emot så mycket just nu, jag ser äntligen ljuset, det här kommer bli bra till slut!