Ångest

Vaknade precis efter att ha sovit ända sedan jag kom hem vid 17. 
Har inte kunnat sova något vidare alls de senaste dagarna. Vilket har varit väldigt jobbigt, då jag blivit dödstrött vid den tiden jag egentligen hade behövt gått upp. 

Känns som hela min hjärna kollapsar och dör. Mår så sjuhelvetes illa och min mage krampar sönder. Knappt ätit idag så det hjälper väl inte heller. 
Försökte få i mig något nu men allt smakar torrt. Nej fyfan. Detta slutade inte inte alls som jag ville. Och att vakna upp med ångest ifrån helvetet är bland det värsta som finns. Ge mig ro förfan. 

Jag behöver få andas.


23:13

Jag är död på insidan.
Min kropp sviker mig och min motivation är på noll.
Vill bara ligga i min säng hela dagen och lyssna på fin musik, eller kasta mig framför trafiken och slippa känna allt.

Det hugger tag i hela magen och vrider om. Enda upp till bröstet känns det smärtfyllt. Är gott som spyfärdig.
Men om man bortser ifrån mitt fysiska mående är allt annat faktiskt rätt bra.
Önskar dock jag hade mer tid och kunde sova bort mindre dagar.
Önskar jag orkade ta tag i skolan och att tiden bara kunde gå så jag kunde få lov.

Då skulle jag åtminstone slippa känna ångesten över att inte vara där, fastän jag borde. Men livet är inte på min sida.
Som vanligt.


Krossade löften.

Jag hade sett allt. Jag hade sett allt nu. 
Det var sent, klockan hade passerat över midnatt för längesen och det hade blivit en ny dag.
Jag grät och grät och grät. Samma händelser upprepade sig ännu en gång. Jag var sviken igen. 
 
"Jag klarar det inte, jag klarar det inte längre." grät du samtidigt som du började gå ut mot hallen och jag visste att du skulle försvinna ifrån mig. Ett ögonblick tänkte jag att det kanske var lika bra. Men jag kunde inte riskera något så jag sköt bort tanken lika fort som den dök upp. Snabbt var jag på fötter och alldeles bakom dig i hallen när du slängde upp dörren för att gå ut. "Nej kom tillbaka, vi går in och sätter oss och pratar om det" grät jag bakom dig.
 
Snabbt gick du upp för trappan och skyndade dig ut, utan att tänka mig för lämnade jag dörren vidöppen och sprang ut efter dig i endast tshirt och underkläder. Jag fick tag i din tröja och lyckades få dig att stanna. 
"Jag klarar det inte utan dig, jag klarar mig inte utan dig. Jag dör hellre än att se dig gå." skrek du och jag stod bara tyst och höll om dig. "Jag vill inte leva utan dig. Jag gör verkligen vad som helst för att du inte ska lämna mig nu." fortsatte du. Det var kallt, men vi stod där länge, tills du tillslut följde med mig in. 
 
Vi la oss bredvid varandra i sängen. Klockan var säkert runt 4 då vi äntligen somnade och du skulle upp vid 7 för att gå till skolan. När jag vaknade satt du på sängkanten bredvid mig med blicken nedslagen i golvet. "Kommer du ihåg vad du gjorde?" Frågade du mig. Yrvaken som jag var hade jag ingen aning. Och du fortsatte "Jag drömde en mardröm. Jag såg mig själv ta livet av mig och vaknade upp. Samma sekund som jag vaknade la du armen om mig och drog mig intill dig, sedan pussade du mig. Tack. Jag behövde det." Runt 12 skulle du komma hem, och jag minns hur jag hoppades att allt skulle bli bra igen.
Men du kom aldrig.
 
Din mobil hade dött och jag skrev till din klasskompis och frågade om ni hade någon extra lektion men det hade ni inte. Efter flera timmar av konstant oro fick jag ett samtal. Det var ifrån BUP. "Han är här" sa den kvinnliga rösten i telefon. Samtidigt som min gamla oro ersattes med en ny. "Han kommer inte komma hem förens om ett tag."
Tillslut skrev du, att du inte fick komma hem alls förens din mamma hade kommit. Ni skulle ha ett möte men sen skulle allt bli bra igen, vi skulle ha det så bra sen när du äntligen kom hem. 
 
Timmar gick och jag grät och grät av oro. Tills jag tillslut själv fick gå dit och vara med på mötet.
Det fanns bara ett syfte med allt, och det var att psykologen ville att jag skulle inse att det var jag som hade gjort fel. Det var ju trots allt pågrundav mig han ville ta livet av sig. Var det hon lyckades uttrycka. Jag var tvungen att gå.

Sprang i stort sett hela vägen tillbaka till din lägenhet och packade ihop alla mina saker, förutom den där förbannade t-shirten jag glömde och aldrig fick tillbaks. Hade missat sista bussen till Göteborg och hade ingen som helst chans att komma hem. Du skulle bli tvungen att åka med till din mamma och där skulle jag vara fast. 40 mil ensam, hemifrån. Fylld med ångest och sorg. Jag bad om att få åka med er, för då hade jag en chans att hinna med sista tåget hem. Vilket jag fick. 

Under bilresan sa du inte ett ord till mig. Jag grät och grät och du småpratade med din mor som om allt var som vanligt. Men vägrade att knappt titta på mig. Jag kände mig förrådd. 
Sa inte ett ord förens jag insåg att jag skulle bli tvungen att spy för all ångest jag var fylld med och var tvungen att springa ur bilen på motorvägen. Kräktes för allt vad jag var värd och kände mig svagare än någonsin.
Jag fick följa med hem till din mamma en kort stund innan jag skulle till tågstation. Men du sa inget till mig ens där.
Tillslut bröt jag tystnaden. "Ska du inte säga något? Jag åker ju snart." frågade jag.
"Vad ska jag säga?" svarade du. "Vad som helst, bara någonting." Men det blev ingenting. 
 
Det var inte förens jag stod vid bilen som du faktiskt kom fram och kramade om mig. Medan jag grät. "Det är inte sista gången. Det kommer inte ta slut här." lovade du "Vi ses igen, så snart som möjligt. Jag älskar dig, glöm aldrig det."
"Jag älskar dig med. Så himla mycket." Var allt jag kunde svara. Innan jag satte mig i bilen och dörren slogs igen. 
Och jag undrade om vi inte båda visste vad som egentligen väntade oss.
 
I nästan en timma satt jag på Trollhättans station alldeles ensam gråtandes. Alla stirrade på mig men jag kunde inte sluta. Jag grät på hela tågresan ner till Göteborg, där jag skulle vänta i ytterligare 1,5 timma på sista tåget hem. Med tårar i ögonen gick jag klumpigt in på pressbyrån för att köpa en frukt. Hade ju inte ätit på hela dagen och tänkte att kanske kunde jag få i mig någonting.
 
Gick rakt in i kassörskans golvmoppsvatten och skvätte ut det över hela golvet. Bad om ursäkt säkert över hundra gånger och hon sa att det var okej, och bara tur så länge jag inte fick det på mig. 

Efter att jag betalat och precis skulle gå säger hon till mig "Ha en bra kväll"  och då kikade tårarna som legat och lurat i ögonvrån fram igen. "Tack, detsamma" kämpade jag fram med gråten i halsen och gick ut till spåret där mitt tåg skulle gå. Hela resan grät jag hem. Och det två snubbarna som satt vid mig stirrade beskymrat.
 
Senare på kvällen skrev du till mig. Du visste hur vi skulle lösa allt, men du var för trött för att berätta, så vi fick prata mer om det dagen därpå efter du haft mötet på BUP, och din mamma hade lovat att vi skulle få ses till helgen och prata ut. Jag fylldes med hopp. Kanske fanns det en chans trots allt. 
 
Men du skrev aldrig efter mötet och vi sågs aldrig den där helgen som du lovade att vi skulle. 


Fylls med glädje och sorg på samma gång.

Ibland när jag tänker tillbaka på oss, så fylls jag med en viss glädje.
Kanske är det på grund av dig. Kanske är det på grund av minnet utav oss. Eller känslorna som en gång fanns.
 
Men den där kvällen var egentligen inte så bra, som vi båda två hade hoppats. 
Vi skulle hem till din far på middag, några dagar efter vi kommit hemifrån Paris, men såklart blev det fel.
I 3-4 dagar konstant hade din bästa vän hade frågat om jag hade åkt hem. Arg var jag, för jag visste ju inte varför han så gärna ville att jag skulle hem. Men det var inte förens när hon började skriva igen som min inre aggression hade vaknat till liv igen. "Hon kommer inte skriva något mer, jag har sagt till henne" Hade du lovat. 
Men det var precis det hon hade gjort. Besvikelen kombinerad med ilska och sorg hade tagit över, och jag vägrade följa med till din pappa.
 
Utan ett ord hade du lämnat lägenheten och till min frustration ringde jag upp den enda personen i världen som kunde muntra upp mig om bara något litet, Johanna. Jag grät och berättade allt vad som hänt. Var så arg för du bara hade gått utan att säga ett ord, och ännu mer arg för att någon konstant ringde på dörren och jag vägrade öppna då jag inte visste vem det var. När allt lugnat ner sig efter ett tag inklusive jag bestämde jag mig för att gå ut till badrummet och tvätta ansiktet, men stoppades i hallen när jag såg en kniv och rakblad som låg framme. 
Allt svartnade framför mig och jag kunde inte tänka klart. 
 
Jag gick tillbaka in i rummet och hörde hur 2 ambulanser körde snabbt förbi in mot stan med sirenerna på. 
Allt jag kunde tänka på var att det var han och att han hade tagit livet av sig. Ringde och ringde men fick inget svar. I desperat försök letade jag upp dina föräldrars nummer och frågade din pappas hustru om du var där. 
Vilket du tydligen var, och jag kunde äntligen andas ut. Jag bestämde mig för att inte längre vara arg och glömma bort allt. Så jag började storstäda och gjorde det fint, jag ville gottgöra dig tills du hade kommit tillbaka. 
 
Efter 3 timmar kom du hem igen men allt var förändrat. Jag försökte vara som vanligt men du hade bestämt dig för att vara någon annan. Kall och hård. Du berättade att din pappa ville att du skulle skicka hem mig för att sedan göra slut. Men att du inte tänkte göra det. Dock trodde du det var bäst att jag åkte hem själv dagen därpå istället för att du skulle följa med som vi hade bestämt, för du behövde vara med en vän. Det var då jag ännu en gång brast. Gick ut till hallen och började ta på mig skorna. 
Du ställde dig för dörren och bad mig stanna, men jag trängde mig förbi och ut i trappuppgången, där din kompis satt och väntade i mörkret. Skräckslaget sprang jag förbi. Jag behövde få luft, bara få andas. 
 
Så jag gick och satte mig på din baksida och ringde till Johanna ytterligare en gång. Var så arg och ledsen för jag trodde du hade planerat allt det här. Efter ca 1 timma fick jag ett sms där du skrev att du sprungit över hela stan och undrade vart jag var. Vi träffades på parkeringsplatsen, du förskräckligt anfådd och bad mig att stanna, medan jag fortsatte gå. Gick tillbaka till baksidan och satte mig på en bänk, men du kom aldrig. En bil dök upp bakom mig och började köra snabbt rakt emot mig så jag sprang tillbaka till din lägenhet i ren panik. 
 
När jag kom fram till din port kom din kompis precis ut. Han frågade hur det gick och jag tappade det ännu en gång. Så han släppte in mig i lägenheten. Jag stängde in mig i badrummet och satte mig på det svala golvet med dämpat ljus. Gråtandes. Efter vad som kändes som en evighet knackade du försiktigt på dörren och frågade ifall du fick komma in. Jag kunde inte förmå mig att svara men du gick in ändå och satte dig bredvid mig. 

Gråtandes vände jag mig mot dig och till min förskräckelse ser jag att du skrapat upp dina armar och det rinner blod ifrån ett sår du har fått på pannan. "Vad har du gjort?" frågar jag. "Jag tror jag svimmade" svarar du och vi båda brister ut i skratt. Jag hjälpte dig badda rent såret och plåstra om dig, sedan står vi och kramas länge, länge, länge. När vi går ut till rummet kommer din vän och hämtar sitt spel han hade laddat ned för att sedan lämna oss ensamma. Vi bestämde oss för att gå en promenad, hand i hand gick vi.
 
Gatulamporna lyste upp vägen och vi satte oss på en bänk och såg ut över sjön.
Allt kändes så bra igen. Bara han och jag. Den där sena sommarnatten i Strömstad. 


Patetiskt.

Patetiskt, patetiskt, patetiskt, patetiskt, patetiskt. 
Vad förväntar jag mig ens. Alltså på riktigt. Vadfan förväntar jag mig ens? 


I'm giving up on myself today.

Lyssnar på Have Mercy och läser en artikel om Stressful relationships Vs. Isolation. 
Blir nere, funkar inte riktigt att få till en sammanfattning av artikeln när tankarna vandrar iväg hela tiden. 
Det visar sig att fler som lever i isolering ifrån sociala sammanhang och relationer dör i förtid.
Vilket gör mig djävligt ledsen och skuldmedveten. Då jag vet att min far precis gör detta.
 
Och den enda han har är mig. Ändå är det jag som inte går dit och hälsar på honom. Eller pratar med honom så ofta som jag borde. Och ärligt så skäms jag. Men orken och mitt psykiska mående fungerar inte ihop. 
Är så stressad själv att jag knappt kan tänka klart. Kan inte fokusera för ens en sekund. 
Problemet är att han tar all energi ifrån mig. Energi jag inte har. Jag blir så utmattad. 
 
Ska försöka skriva klart sammanfattningen av artikeln och sedan lägga mig och lyssna på musik. 
Jobbig dag. Och helst av allt hade jag bara velat kasta mig ned ifrån ett stup. 
Tack för mig. 
 


Jag behöver dig.



Vem är jag?

Inget speciellt. Ingen speciell. 
 
Saknar något. Saknar att känna något. 
Vill så gärna vara någon, för någon. Vill så gärna känna.


Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Vad jag bryr mig om nu, är att du kommer nära mig
även om det är försent att älska dig
Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng, lyssna till samma regn

Vad jag bryr mig om nu, är att få ut dig ur skallen
att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss

Vad jag bryr mig om nu, är att aldrig ge hjärtat rakt ut

Vad jag bryr mig om nu, är att du ligger vaken
i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
och det låter som om det går på dig

Vad jag bryr mig om nu
är att du då ser det, hur smutsigt livet blivit

Och vad jag bryr mig om nu
är att se din blick så sårad
när alla löften klingar falskt,
nästa gång du lovar någon allt

Vad jag bryr mig om nu, är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig.

Vad jag bryr mig om är att se dig gråta,
för jag har gråtit,
och du ringde aldrig.

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, 
även om jag inte kommer tillbaks till dig

Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion,
när du går sönder inuti,
så som jag gjorde nyss.

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaka till dig

Vad jag bryr mig om är att höra dig andas, veta att du är nära

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig, även om jag inte kommer tillbaks till dig.

Säg nånting, säg nånting.


04:59

När jag tänker tillbaka till stunderna, så inser jag att det inte är dig jag ser när jag minns dem.
Jag minns vad jag kände, jag minns hur det såg ut. 
Och jag minns att jag var djupt förälskad i någon jag faktiskt aldrig på riktigt kände. 
 
Det fanns så mycket mer än vad jag fick se. Och även om jag inte förstod det då så tror jag att du varnade mig.
Så många gånger att du varnade mig för dig. Jag trodde jag hade sett allt.
Men det fanns så mycket mer.


Staden jag förälskade mig i

Jag förälskade mig i en stad jag förmodligen aldrig hade vistas i om det inte vore för att jag mött dig.
Det fanns så mycket vackert med denna stad. Trots att det var vinter då när jag första gången befann mig där så älskade jag det. "Du kommer älska det ännu mer på sommaren, det är då det är vackert här." Sa du till mig.

Jag minns första gången, chocken över din utsikt ifrån ditt rum. Åh, vad jag älskade ditt rum.
Om inte för din vackra utsikt över skyhöga berg med snö och ica nedanför (fniss) så var det för din 2 meters höga spegelgarderob jag fattade ett snabbt tycke för.
Men det var andra gången som var så bra. När jag hade missat mitt tåg hem till dig, och allt var inställt.
Jag bad min mamma skjutsa mig till Uddevalla för att hinna med sista bussen upp till dig.   
 
När jag väl kom fram var det midnatt. Trots att det var kallt men redan i mars månad fyllde du mig med en sådan värme. "Kom vi går här" Sa du. Glad för att visa runt mig i din stad, även om det var mörkt och folktomt.
Vi gick uppåt, en smal gata med kullerstenar och lägenheter. Förbi din skola och en gammal lekpark. 
Det där jädra huset med jättespindeln på sidan om som jag hatade så mycket. 
 
Men gud vad jag älskade det. Älskade varje sekund den där kvällen i mars. 
Trots det brukade jag vara ledsen den här tiden, men jag förstod aldrig varför. Allting var ju så bra.
Men ändå var något fel. Jag visste ju egentligen det. Det var ju därför jag var så ledsen.
Två veckor efter skulle jag få veta.


Ledsen igen.

Sorgen sitter i halsen. 
Kanske är detta patetiskt, men jag tror det också kan vara bra. 
Att jag skriver av mig det som gör mig ledsen för stunden, någonstans där ingen dömmer mig eller säger att det inte är okej. Typ som här. Det känns som en okej tröst.
 
Såg nyss en gif, ifrån Pokémon. Kommer ihåg den där kvällen. 
Tror det var andra gången jag var hos dig. Jag hade berättat hur gärna jag ville ha ett DS och spela alla möjliga roliga spel. Du sa att du hade ett jag kunde få och det fick jag den gången.
När vi låg där i din säng. Dagarna var korta då. Det var vinter än. Alldeles mörkt ute. 
 
Det enda ljuset vi hade var skärmen ifrån ditt DS medan vi fångade tusentals söta pokémons. 
"Vad ska dom heta?" frågade jag och du sa att du visste. Men jag fick inte se förens efteråt.
Det var ett namn som rimmade på mitt smeknamn. Och så blev det efter. Vi döpte alla efter oss.
 
Det var en fin stund. Jag minns glädjen. Det var innan allt blev fel. Det var innan jag visste allt. 
Innan jag visste hur det egentligen var. Verkligheten. 
Om jag bara hade vetat bättre.


Snälla jag ber dig nu, släpp mig.

Inte en enda dag. Jag vill bara få dig ut ur mitt huvud men det verkar inte som det går. 
Jag ber dig nu, snälla låt mig gå. Låt mig komma vidare. För jag känner mig så fast och alla tankar och känslor plågar mig. 
Jag vill inte känna såhär mer, jag vill inte mår såhär mer. Så snälla låt mig gå. Låt mig få ro. 
Jag vet att det är dumt att be dig något sådant när du egentligen redan gjort det, och förmodligen redan kommit över allt med mig. Och mår bättre. Utan mig.
 
Jag kan inte mer. Klarar inte. Orkar inte. Ikväll tappade jag det.
 


06:16

Ännu en natt jag är uppe försent. 
Flera nätter på rad nu. 
Måste få tillbaka en rimlig rutin. Detta fungerar inte.
 
Mår så illa av min sömnlöshet och hela världen snurrar. 
Tror jag förövrigt börjar bli sjuk. 
Great. Kul. Ingen bryr sig. Dö. Tack. Hejdå. 


Möjligtvis ett av det finaste.