Det sista utav dig försvinner ut ur mig.

Tack för allt.
 
 


02.38

 
You still cross my mind from time to time. And I mostly smile. 
Still so set on finding out where we went wrong and why 
So I retrace our every step with an unsure pen, 
trying to figure out what my head thinks, 
but my head just ain't what it used to be. 
And then again, what's the point anyway? 
I remember you ascending all the stairs up to the balcony 
to see if you could see me - hidden quietly away 
And I remember the skin of your fingers, 
The spot three quarters up I'd always touch when I was out of things to say. 
You held my hand, but you were too afraid to speak and I could never understand. 
I remember when you leaned in quick to kiss me, and I swear, 
that not a single force on earth could stop the trembling of my hand, 
And I remember how you smiled through the smoke 
in a crowded little coffeehouse and laughed at all my jokes. 
And I remember the way that you dressed and, 
how we wasted all the best of us in alcohol and sweat 
And I remember when I knew that you'd be leaving, how I barely kept up breathing 
and I bet if I had to do it all again, I'd feel the same pain, 
And I remember panicked circles in the terminal in tears. 
How I wept to god in fits. I've hated airports ever since. 
It must be true what people say, that only time can heal the pain. 
And every single day I feel it fade away, but - 
I still remember how the distance tricked us, 
and lead us helpless by the wrist into a pit to be devoured. 
I still remember how we held so strong to this, 
though we had never really settled on a way out. 
I still remember the silence, and how we'd always find a way 
to turn and run to our mistakes. 
I still remember how it all came back together just to fall apart again. 
My dear, I hear your voice in mine. 
I've been alone here, I've been afraid, my dear. 
I've been at home here. You've been away for years. I've been alone. 
I breathed your name into the air; I etched your name into me. 
I felt my anger swelling; I swam into its sea. 
I held your name inside my heart, but it got buried in my fear. 
It tore the wiring of my brain; I did my best to keep it clear. 
So, dear, no matter how we part, I hold you sweetly in my head. 
And if I do not miss a part of you, a part of me is dead. 
If I can't love you as a lover, I will love you as a friend. 
And I will lay a bed before you; keep you safe until the end.


04.09

Önskar jag hade någon som låg uppe sent och smsade med mig.
Någon som sa alla fina saker jag hade velat höra ikväll. 
Eller någon som kunde sneakat ut med mig, sent på natten för att prata om allt och inget. Trots minusgrader i det kalla höst vädret hade jag velat bli alldeles varm. Sådär underbart nyförälskat varm. 

Ikväll hade jag velat somna i någons armar.


13.09

 


22.23

Ingen behöver mig.


'Cause the hardest part of this, is leaving you.

Idag har varit en jobbig dag.
Imorgon är det dags att ta farväl utav den mest älskvärda och underbara varelsen som just nu existerar på denna jord. 

 

Vi åkte ut en stund. Mamma, Iva och jag. Trots att klockan var alldeles för mycket. I 2 timmar åkte vi bara. 
Det är trots allt sista kvällen för oss 3 tillsammans. Känns tungt i hela hjärtat. Sorgen tränger sig igenom.
Imorgon är det dags att säga farväl till vår älskade Iva. Hoppas innerligt att hon får det lika bra hos sin nya familj. Och att hon inte klarar av testet i Januari, så hon kan komma tillbaka hem till oss igen, där hon hör hemma.

 

Mitt fina hjärta, så jag älskar dig.

 


Stockholm

 
Var i stockholm i söndags, längtar redan tillbaka. 
Kanske blir det stockholm i helgen igen. Hoppas. Mår så himla bra där. 
Mår så himla bra med min Johanna. Världens bästa Johanna.

Allt börjar bli bra igen, och jag är riktigt jävla glad! 
Ser fram emot så mycket just nu, jag ser äntligen ljuset, det här kommer bli bra till slut!


Vem är du?

Du är någon helt annan nu. 
Du gör saker tvärtemot som du gjorde då. 
Du gör allt för att vara den värsta mot mig. 
Du är inte dig själv. 
Och är du det, så spela du ett bra spel på att vara någon annan. 
För du är raka motsatsen nu och det äcklar mig. 
Hoppas du gör rätt. Hoppas du finner rätt. Hoppas du mår bra. Hoppas du känner dig bra. 
För den du en gång var för mig finns ej. 
Jag undrar verkligen, vem är du? 

Allt jag ser är ett hårt skal, utan varken tankar eller känslor. Men det är allt som finns kvar.


Jag sover i min tröja som luktar dig.

Idag har varit en rätt bra dag, för att vara ärlig. 
För första gången på riktigt länge, var jag i skolan en hel dag och kände att allt faktiskt var bra. 
Det var inte så hemskt som det brukar och det kändes inte alls lika jobbigt. Hade inte ens ångest när jag var där. 
Framsteg. 

Imorgon känns dock lite jobbigare. Vill till skolan men har så mycket muntligt. Varken orkar eller vill det. 
Usch. Men jag tar mig igenom det. Det måste jag. Jag kan inte falla än. Inte ännu. 
Klockan är egentligen för mycket för att jag ska vara vaken, och ens orka gå upp till skolan imorgon. 
Men jag klarar det, men lite tvångst så går det ann. Det gör det alltid. Typ som idag. 

Imorgon ska jag också träffa en bra vän, förhoppningsvis, annars vet jag inte vad jag ska göra. 
Känner mig så tom och slut på idéer, hur jag ska fylla min vardag med planer. 
Borde städa, vilket jag sagt att jag ska göra dagligen i 3 veckor snart. Ligger kläder överallt. Känns inte lovande. 
 
 
Jag skulle avsluta det här med något. Men ärligt. Jag är bara så jävla förbannad. 
Vill bara kasta allt åt helvete. Allt kan fara åt helvete. Äckliga jävla idiot. 
Och den där tröjan. Åker åt helvete, för den vill jag aldrig mer se igen. 


Jag är en besvikelse.

Jag önskar jag kunde skriva något bra, något smart. 
Men jag kan inte. 
Jag känner mig dum. Värdelös. Kass. 
Jag måste medge att jag bara är mer till besvär än hjälp. Jag hatar mig själv. 

Mina föräldrar är besvikna på mig. Mamma gråter nästintill varje dag, lika så gör jag. Jag är ledsen för att jag inte kan göra er nöjda. Jag önskar jag var någon ni kunde vara stolta över. Men jag vet. Det är inte så. Det kommer inte bli så. Även fast jag önskar.

Men jag kan inte längre. Det bästa hade varit om jag bara försvann. Så jag slapp vara en besvikelse. Så jag slapp göra er missnöjda. Jag vill inte få er att må dåligt mer. Jag är också trött på mig själv. Tro inget annat. Om inte mer än vad ni är. 

Jag är ledsen för ni bara ser mig nu. Och att ni aldrig sett innan hur mycket jag orkat, hur mycket jag stått ut.  
Jag vill bara ge mig av.


Vår historia hade inget vackert slut.

Jag känner mig dum. Så oerhört dum. Jag skäms, ärligt. 
Jag var bergis säker, säker på att det var du. Trodde verkligen.
Även fast jag visste att det inte var så, innerst inne. Jag visste det. Det gjorde jag. 
Men jag kunde inte låta bli att hoppas. Men fan vad jag ångrar mig nu. Jag ångrar mig så jävla mycket. 
För nu sitter jag här, mer illamående än någonsin. Ledsen och förstörd. Gråtit, gråtit, gråtit. 
 
Mitt huvud bultar mer än vad det borde. Hårt. 
Det känns som min hjärna överbelastas. För mycket tankar, för mycket känslor. 
Jag skäms över att säga det. Att jag letar efter alla tecken som finns på att det ska vara du. 
Alla tecken som tyder på en liknelse av dig känns så tryggt. Känns hemma. Känns rätt. 
Och jag hoppas. Hur dumt det än är på att alla dessa tecken ska vara du. Att det ska vara delar av dig. 
Men givetvis är det inte så. 
 
Dumma jävla idiot-jossi. Du gör så jävla mycket fel. 
Det var inte han. Det har inte varit han. Varför skulle det vara han? 
Det säger sig självt. Det är du som hoppas och tror så jävla mycket, och du tror fel. 
 
Jag stod och vänta på mitt tåg idag. På samma spår som jag brukar vänta på det till dig. 
Den friska luften börja lukta bekant, och min näsa fylldes med din doft.
För ett kort ögonblick var jag säker på att du var där bredvid mig, någon stans nära mig. 
Till min fasa hade jag fel som så många gånger förr. 
Jag tappade andan.


Sista dagen!

Idag var det sista dagen för mig med tandställning! Äntligen är den tiden över!
Jag är tandställningsfri nu!! Tog den ultimata sista tandställningsbilden igår, kommer sakna den efter allt ändå!
 
 


02.47

Kan inte sova. 
Regnet öser ner utanför mitt fönster. 
Trots att mitt huvud bultar känner jag en inner ro inom mig. Även fast hela min kropp säger ifrån just nu. 
Känns som sängen gungar under mig. 

Vaggas fram och tillbaka.

Om bara 2,5 timmar ska jag upp igen. 
En del av mig överväger att skippa historian. Endast för denna sömnlöshet. 
Ta mig in på andra lektionen och hoppas att jag kan komma igång med skolan på riktigt. På ett eller annat sätt. 

Måste hitta ett sätt att orka stå ut. För det bästa vore ju om jag fixade den här tiden på itg. Att byta skola kanske inte lönar sig trots allt. 
Jag vet inte. 
Står inför ett svårt beslut och vet varken in eller ut. 

Vill bara att skolan ska vara över för gott. Det hade underlättat så mycket för mig. Alldeles jättemycket för mig. 
Jag vill bara vara fri. 

Hade velat sätta mig i fönstret och titta på regnet som faller ner. Önskar min kropp hade orkat. 
Men jag är för trött. Och för hungrig. 
Borde nog försöka sova nu. Klockan passerar snart 03.00. 

Suck.


September, och jag fattar ett svårt beslut.

 
Min nedräkning börjar nu.
Där allt en gång tog slut. 
 
Snälla, vänd inte ryggen till igen
Snälla, möt min blick en allra sista gång
 


Livet är vackert på både gott och ont

I denna skrivandes stund kan jag inte göra annat än att glädjas av att vara vid liv.
Jag älskar verkligen dagar som denna, även fast det ligger något sorget ovanför molnen i atmosfären, så är det något med denna känsla som jag inte kan motstå att frestas av. 
Det har regnat hela dagen. Hela himelen är grå och dyster. 
 
Dessa dagar tyder på att det finns nedgångar i livet. Men det är inte alltid det är något negativt bakom det, nej. 
Snarare tvärtom. Får en känsla av hopp, jag tror på att allt kommer bli bra igen.
Det måste det bli. Det är det som är menat att bli. 

 
Idag mår jag rätt bra.